IRF, TBS, DNF, DTF och TBD

Knappt två veckors träningsledighet, ett kort cykelpass på trainer och ett lika kort löppass på bana borde ju vara perfekt återhämtning och uppladning inför en halv Ironman, tänkte jag när jag jonglerade sovsäck, kudde, Energidryck, geltuber och carbonhjul tillsammans med allt annat som tillhör en racepackning i sporten Triathlon. Jag kände verkligen en IRF i kroppen (Intense Race Fever). Jag gled i min Sailfishdräkt på vant manér och kunde till och med dra igen dragkedjan i ryggen själv just denna morgonen. Vattnet var stilla med lätt krusning och kändes ljumt när det sökte sig in under gummidräkten. Känslan att glida i det klara vattnet utanför Akvarellmuseet var härlig. Jag insåg att jag inte skulle hinna simma hela banan men jag hann i alla fall simma så långt att jag kunde memorera var maneterna var någonstans...

Det tar alltid längre tid att förbereda tävlingsset-up'en men tillslut stod jag på stranden och funderade på varför man släpper iväg senior 3 minuter innan Master. Blir ju liksom inte riktigt samma grej, kan jag tycka. Först iväg när tutan går och sen har jag Kirschbergers irriterande händer på fötterna hela vägen ut till första bojen. Jag känner att jag har bra tryck i simningen och är snart ifatt några i första fältet. Efter sista röda bojen skall jag leta efter gröna bojar - så säger kartan. Efter sista röda bojen ser jag inte en enda grön boj - däremot en gul som ligger i inloppet till kanalen genom vilken vi skall simma tillbaka. Gött - då går jag på den. Efter ca 100 meter har jag en motorbåt 50 cm framför mig som skrier att jag måste vända och då inser jag att jag simmat fel...Fanfanfan! Det innebär att jag har ca 150 ner till rätt boj så jag uppskattar att jag tappade ca 3 minuter och ja! jag hade en riktigt bra simning på G.

Ändå upp som förste gubbe i H40 strax före Kirschberger, Pasis ouppmärksamhet till trots. Framme vid cykeln låg hjälmen på marken och mina Pivlock VMAX såg jag inte...Grrrrrrrrr! Det är bättre med påssystem á la Ironman. Då får man ha grejjerna i fred.

Upp på cykeln med relativt hög puls. I Kalmar snittade jag 140 med en uppmätt maxpuls på cykel på 168. Känns iofs lågt men jag antar att jag kompenserar det med slagvolym. Första kilometrarna brukar jag tillbringa med att sänka pulsen men den ville inte ner under 150 hur försiktigt jag än trampade. Inte heller om jag åkte på hornen ville den ner. Känslan i benen var Ok så jag matade på och passerade flera i klassen som startat framför. Efter lite växelkörning med Oscar så la jag mig på 12 meter och då tyckte norrmannen som sedan vann H45 att han skulle lägga sig i den luckan. Det tyckte inte jag så jag cyklade  upp till honom och lade kärleksfullt min hand i ryggslutet och var extremt tydlig när jag påpekade att jag inte lämnade 12 meters lucka för att han skulle lägga sig i den och fisa varmluft. Han verkade fatta grejjen.

Snittpulsen på cykeln blev 150 och snittfarten 1 km/h lägre än i Kalmar. Det störde mig lite i en 53 sekunder lång T2. Iväg på löpningen och jag insåg ganska snart att jag skulle få sota för att jag i drygt 2h 38min legat på 89% av maxpuls. Efter bron kände jag att jag var på väg mot en TBS (Total Body Shutdown) och jag gjorde vad jag kunde för att förbereda mig. Herre gud, vad långsamt det gick. Tankarna och känslan från Kalmar 2011 projekterades på insidena av pannbenet och mitt fokus gick från att prestera till att åtminstone säkerställa en finishertröja. Att stänga säsongen med en DNF (Did Not Finish)fanns inte på universums karta denna gången oavsett hur jag skulle ta mig i mål. Det har jag gjort en gång och aldrig mer (...om inte det är på grund av allvarlig skada, skjukdom eller bevarae mig väl dödsfall). På banan fanns tävlande som sprang utan både armar, ben eller syn och vem skulle jag då vara att kliva av banan för att det började bli lite jobbigt? Vad skulle jag implikera till alla funktionärer som säkert lagt dagar för att förbereda sig inför sin uppgift att se till att vi får ett bra race. Nä, ribben för DNF har jag lagt högre än så...

I det svängda fokuset ingick också att i tragikomiken istället stötta mina medtävlare med lite glada tillrop, vinkningar och sneda leende. Något jag brukar ha svårt för när jag är i prestationsbubblan. Nu blev det en överlevnadsstrategi. Shit, vad jag blev omsprungen och tillslut garvade jag åt det. Kroppen ville inte och att se en Lars Rosencrantz stapplandes genom Skärhamn bör ha kunnat avskräcka vem som helst från att någonsin prova triathlon.

Jag levererade i alla fall en DTF (Did Truly Finish) och landade en T-shirt.

Nu följer ett par veckor av alternativ träning. I källaren hänger en RedCord och jag skall hitta tillbaka till styrketräningen. Simningen håller jag vid liv, cyklingen blir mer av en aktivitet för att njuta av fint väder och löpningen skall jag bara underhålla. Jag skall också utveckla min business, planera vårens West Coast Triathlon Camp, coacha på Fuerteventura och en hel massa annat bus.

Jag missade anmälan till Kalmar och jag vill gärna tävla utomlands. Tyvärr är det flesta IM-tävlingar för oss 90+ utsålda så tävlingssäsongen 2013 är ännu TBD. Fast 2013 skall jag tävla i 85+... Jag känner en pyrande, kittlande och brännade IRF i kroppen...