Den ultimata utmaningen

Som du vet är jag svag för flygplatser ! Så ljuvligt att min Floridaresa då utgår från en sådan - bra start! "Vafan, står det RINNY på rumpan?" Det var inte utan att jag fick klippa till mig själv i huvudet för att fatta att jag såg rätt. De tre första milen skulle jag ju sänka pulsen på och verkligen gå defensivt men att jag efter 3 mil cyklade om Miranda Carefrae talade ju ett helt annat språk. Damproffsen startade 5 minuter innan oss och jag hade redan under de tre första milen passerat några tjejjer med "P" på vaden. Dagen före Raceday kände vi inte igen Florida. Bortsett från temperaturen kändes det mer som en novemberdag på svenska västkusten med blåst och regn på tvären. Havet såg precis ut som det gör en blåsig och regnig sommardag i Tylösand. Det innebär emellertid ett vatten som jag känner mig extremt bekväm i. Jag och Fredrik S-A hade ett par fina simturer till Tylön och tillbaka i meterhöga vågor så jag hoppades verkligen på att de förhållandena sk

Jag älskar flygplatser. Sen har jag svårt att säga om det är den faktiska miljön, själva sammanhanget att resa eller mångfalden av människor att betrakta som skapar attraktionen.   Flygplatser är en plats för möten och avsked, permanenta eller tillfälliga. För mig är det en plats som andas förväntan och förhoppning och det är en plats där drömmar börjar och där uppnåenden (bra ord!!) stadfästs. För mig är det en plats där jag blir omhändertagen på sätt och vis. Gör jag inte som jag blir tillsagd kommer jag inte dit jag skall eller når mina mål (!!!). När jag befinner mig på flygplatser gör jag det i olika skepnader. Ena gången är jag på flygplatsen för att transportera mig till ett kundmöte, förhandling eller annan aktivitet som är direkt knutet till brödfödan. Då är jag kostymklädd med välputsade skor, färgmatchat bälte, en välstruken snygg skjorta, kanske en löst knuten Burberryslirre och med en stressad uppsyn och ett något forcerat beteende som förbannar oc

OBS!!! Bittersurt inlägg!!!!  90% av all oro är obefogad hävdar en massa kloka gubbar och gummor och jag upplever precis just nu att det är sanningen och verkligheten! Sen i onsdags är jag själv med kidsen vilket ju är vansinnigt mysigt. Det blir också en annorlunda dynamik än när vi är alla samlade vilket jag tror är positivt. Jag tränar till exempel på att bara säga ja på barnens frågor om de får göra det ena eller andra eller om de får ha shorts på sig trots frost ute osv. Min stora, stora oro var att träningen under den så viktiga sista hårda träningsveckan innan Ironman Florida såg ut att bli extremt knapp. JAg hade en plan men den kändes inte helt tillfyllest och jag såg bara alla missade träningsmöjligheter jag hade framför mig. Ingen morgonsimning vare sig onsdag eller fredag och inte heller något långt cykelpass eller löppass på helgen. Möjligtvis hårda löpbandsintervaller på lunchen och på spinningcykeln i källaren. All denna oron var helt obefogad! Till 100%!

Jag gillar att klara mig själv och jag gillar att göra själv. Min pappa återkommer ofta till hur tydlig jag var tidigt i min bardom med att använda begreppet "kan fälv" (kan själv). Det förhållningssättet har jag med mig även idag på gott och ont. Det goda är att jag litar på min förmåga, är orädd och lär mig genom att göra, prova och göra om. Det onda är att att jag har svårt att jag har svårt att be om hjälp, delegera, svårt att lite fullt ut på andras insatser och säga nej. Kanske har jag missat ett och annat men jag har också vunnit en massa. För mig innebär att kunna själv en förmåga att navigera i livet och att kunna vara flexibel och förändringsbenägen. I denna andan infinner sig också ett visst kontrollbehov. Jag har till exempel svårt att köpa in viss typ av hantverkarhjälp då jag har bevis för att jag ofta kan lika bra själv. Andra typer av hantverkarhjälp köper jag gärna in - och särskilt de där ett misslyckande kan få kostsamma eller rentav livshotande följder

I jakten på bättre prestationer, starkare kropp och bättre mental styrka tweakar jag på de olika system som mitt idrottande består av. Jag byter mellan olika löparskor och jag testar olika nutritionslösningar. Jag dricker bikarbonat för att basa kroppen. Jag provar olika våtdräkter och jag jobbar mycket med att variera träningen genom att variera intensitetsnivåer, kadens, starttider och duration. Frågan som nyligen aktualiserats är: När är bra gott nog? Jag har på eftersommaren känt att cykelformen är på klart uppåtgående. benen känns starka och de centrala systemen verkar klara tuff belastning och intensitet. Känslan på min Trek Speed Concept 9.9 var riktigt bra. Jag har alltid kännt mig stark när jag sitter högt på sadeln och det är till och med så att jag vid en bikefit blev sänkt ett par millimeter. Inför tävlingen på Tjörn bestämde jag mig för att tweaka lite extra och höjda sadeln ca 4 mm i tron att jag skulle kunna trycka ut lite extra effekt i hjulen. Så kan jag också kä

Elis Weslien i ledarposition Som vanligt "just denna dag" ringer klockan 03:40. En stor skillnad i år är att jag somnade 00:30 på grund av sen ankomst till Kalmar. Normalt sker insomning vid ca 22:00. Det är ju dumt att bryta ett framgångsrecept och jag var till och med före Wolffram vid Kattrumpan för att väcka kroppen i Kalmarsund. I år var himlen överskyad så det var fortfarande nattmörkt när vi bytte om i sällskap med en riktigt nyfiken måsunge och fladdrande flaggor och banderoller med den välkända loggan på. Mörkret skapar onekligen en viss tvekan kring huruvida morgonsimmet är 100% sunt eller ej - dessutom skulle jag ju inte köra tävlingen. Nog för att Wolffram klarar sig fint i Kalmarsund men jag tycker nog att det är ädelt att ställa upp som sällskap- shit has happend before... Lungt och fint vatten ut till första bojen men direkt efter 90-gradaren tänkte jag att "här blir det många kallsupar" idag. Jag tillskriver mig själv hyfsad simkapacitet o

Grilla är ju en trevlig sysselsättning så här på sommaren. Kvällssol, en kall öl, nyduschad efter ett dopp i det salta blå, goda tillbehör att trycka i sig under och efter själva akten så att säga, goda vänners sällskap och en skön känsla efteråt. Grilla är njutning helt enkelt! Låt mig berätta om en helt annan grillning... En bekant till mig och tillika bokhandelsinnehavare från Halmstad fick mig att få upp ögonen för CK Bure . Jag vurmar ju för att träna ihop - vi blir liksom bättre av det och jag tycker det är svårt att få till de där riktigt  tuffa passen på cykeln själv. CK Bure har en stor ungdomsverksamhet och min son Axel 10 år har uttryckt önskemål om att få testa på att cykla. Upp till Cykelmagneten där Göran på bästa sätt löste en Wilier Gran Turisimo strl S med Ultegra di2 och sen var han fast. Efter passet på Galgberget säger sonen "Pappa, detta var det roligaste jag gjort..." Smälter inte DET ett triathletpappahjärta så vad gör det då? CK Bure förresten, vilk

Det var med ytterst blandade känslor jag snurrade runt i källaren och letade bland sadlar och allsköns andra sportprylar efter snabbkopplingar, ventilförlängare, reservdäck, lock-laces och annat, för oss triathleter, helt oumbärligt. En grabbanäve i Vitargogel och kommande tävling till ära nydiskade flaskor skulle också med. En koll i klädlådan indikerar tydligt att det är dags att skaffa nya fräscha racekläder. Vita linnet börjar bli lite grådaskigt och sömmarna i byxorna börjar ge sig så det vara bara attpacka ner allt och sen vänta till racemorgon för att känna efter vad om skulle kunna passa. Bra tecken på välanvända grejjer, dock. Jag gillar att slita ut saker jag gillar… Jag sladdade in kl 18:00 i Motala just i tid till Pre-Racemötet efter ett Vitargoinhandlingspitstop i Jönköping. Det var härligt att återse så många sköna ansikten från förra tävlingssäsongen. Jag inser att alla dess möten med likasinnade är en stor anledning till att hålla på OCH till att