Jag köpte en lott...


...med möjlighet att vinna något jag inte visste något om. Jag letade efter nytt, efter annorlunda och spännande. Jag letade efter galet, jobbigt, krävande och utmanande. Jag kan se att jag har en förmåga att hamna i sådana sammanhang så på något vis söker jag mig dit - medvetet eller omedvetet. Jag har lätt för att gå min egen väg, lätt för att ta snabba beslut grundade på erfarenhet och intuition och lätt för att hantera förändring och nya situationer.

Lotten jag köpte kunde ge mig möjligheten att köpa en startplats till Cape Epic. Cape Epic är ett etapplopp på mountainbike över åtta dagar i Western Cape, Sydafrika.  Loppet anses vara världens tuffaste mountainbikelopp, jämförs med landsvägscyklingens Tour de France och är en lagtävling över ca 700 km/16 000 höjdmeter där banan ändras år från år.
Jag vann möjligheten. Möjligheten att köpa en startplats Och jag utnyttjade möjligheten. Och jag visste fortfarande inte vad jag givit mig in på. Nu vet jag! Och jag skulle göra det igen any given sunday om jag ges möjlighet. Tack Ann för att du pushade, hejjade och stöttade hela vägen från lott till målgång! Jag förstår att du fått stå ut med mycket Cape Epic.

Första utmaningen var att hitta en Wingmate. Jag förstod att jag behövde en Wingmate med tjockt pannben, viss ödmjukhet, gott tålamod, socialt kompetens, teknisk fallenhet, ekonomisk stadga, vana vid strapatser, god cykelstyrka och såklart fallenhet för mountainbike. Efter att några tillfrågade tackat nej av olika anledningar dök ett namn upp i huvudet på mig. Ett namn på en person som funnits i periferin av min vänkrets sedan ett av alla de träningsläger på Playitas där jag coachar ett par veckor om året. Ett namn på en person som jag varit på samma tävlingsbana som ett antal gånger och en person som i min värld visar allt det jag sökte. Ett namn jag redan från början visste skulle vilja och kunna. Jag blev enormt glad när Daniel Lavén tackade ja till min förfrågan. Daniel är officer i flygvapnet, fd stridspilot och flyger numera Sveriges politiska prominens jorden runt. Dessutom har han kört VM i X-terra och är en förbaskat enveten triathlet. Således check på samtliga av mina kriterier.


Jag skall bespara dig alla detaljer om resan från betalning av startavgift till avresa 16 mars men jag kan i alla fall säga att den innehöll massor av Weight Management, Bike upgrade, Money spend och intervallträning. Inte förrän i december började träningsinspirationen infinna sig, då med primära drivkraften att kunna leverera som ledare på Triathlonförbundets läger. Min träning i december bestod av intervallserier och stegar runt tröskel. I januari fick jag en härlig volymboost på Fuerteventura där jag körde på min Specialized Epic Elite WC med slicks och Garmins Vector-pedaler. Därefter tryckte jag på hårt med mer och varierade intervaller, stegar, pyramider och trappor på Monarken. Tack vare en mild vinter han jag också få in ett antal pass i skogen med nya kompisar i Aktivitus Sports Club. Daniel och jag körde samma intervallupplägg och vi hann dessutom få till två fina pass ihop för att stämma av våra respektive förmågor. Dessa pass gav oss både det svar vi letade efter; vi har samma kapacitet fördelat på lite olika förmågor.

 Det jag gärna vill framhålla är den fantastiska hjälp med vår utrustning vi fått av Cykelcity i Stockholm. Otto med team stöttade oss med material och service på absolut bästa sätt och de är en stor del i den framgång jag skall avsluta detta blogginlägget med att beskriva. 
 
Vi dök ner i Cape Town på fredagen och hade därmed hela lördagen till registrering och ompackning i den finfina Rider bag som alla deltagare får. Pre-race accomodation rekommenderas för bekvämlighetens skull och innebär hotellboende nätterna innan start plus transport av cykel och bagage från prologuen till starten för etapp 1.
Redan under prologuen kom en föraning om vad vi skulle mötas av under kommande vecka i form av singeltracks, bankade serpentiner nerför liksom krävande klättringar uppför. Vi gör en solid, ödmjuk och lätt återhållsam insats och med 1:26 la vi oss som 41 masterslag och 150 totalt. Lätt återhållsam till skillnad från norrmannen som vurpade efter 500 meter och bröt nyckelbenet. Lätt övertaggad...
Efter målgång bussades vi till Hermanus och Race village no1. 


Etapp 1 blev en fantastisk upplevelse med framförallt en riktigt maffig klättring men också magiska utförskörningar. Trots en torrkörd Wingmate lyfte vi oss till en 33e plats i masters och 125a totalt. Jag kände mig galet stark. Natten till etapp två tillbringade jag på dass och startade etapp 2 utan både sömn och kolhydrater i kroppen. Minns gärna vad jag sa om behov av pannben. Efter 1:20 var soppan i kroppen slut och lufttempen upp mot 38 grader. Race management tog redan innan första startvågen ett klokt beslut att korta etapp 2 till 68 km pga värmen. Magproblem och sömnbrist till trots tog jag upp Vitargogel och med det så startade dieselmotorn igen och jag kunde dra ett stort gäng cyklister i mål under den avslutande lite flackare körningen. Därefter landade jag i sjukstuga med 38,4 i feber och ispåsar i armhålorna och i skrevet och med kalla handdukar över kroppen. Doktorinan Ishan som själv kört 7 Cape Epic och kommit 2:a som bäst gav mig till slut dropp med paracetamol när värmen i mitt skrev gjort slut på för många ispåsar. Ivägskickad med OK-stämpel efter 3h. Genom min klenhet tappade vi till 44/148 på etapp 2. Jag vaknade som en nyponros inför etapp 3 och vi gjorde återigen en mycket solid insats i värmen med ben som var starka och en puls i schack. Vi lyfte oss ståndsmässigt till 32/130 och nu började vi känna igen folk runt omkring oss - framförallt de som tackat för min dragstyrka

Transportetappen till Oak Valley dag tre var över 113 km och den längsta på årets race. På etappen var kroppen svinstark både på platten och uppför och energiintaget bestående av salttillskott, sportdryck, Coca Cola och grymma mjuka vingummi funkade fint.  Efter etapp 4 ligger vi 33/126. Det var typiskt min typ av bana med långa sträckor på ondulerande dirtroads. Grejjen är att det är en lagtävling...och när en är svag är det ett måste att den andre är stark. Det hanterade vi strålande inom ramarna för vårt Team Management. Vårt måtto var "better safe than sorry" - förmodligen motsatsen till tidigare nämnd norrmans. I värmen under dag två droppade 400 åkare av säger ryktet-organisationen är inte så öppen med just de siffrorna...
Etapp 5 har flest höjdmeter (2300) och med känslan av att bara bli starkare gick den enormt bra! Etapp 6 och 7 hanterade vi med ben som bara blev starkare och starkare.


Efter finaletappen landade vi som 119e lag totalt och på 30 plats i Masterskategorin där bland andra Bart Brentjens, Cadel Evans och Gearge Hincapie också deltog. Det tycker jag är galet bra av en avdankad stridspilot och en kontorsråtta - båda med skapligt begränsade möjligheter till träning/återhämtning och taget i beaktande att vi gjort träningen under "northern hemisphere winter season". Gissa om vi blev överraskade av att se mina Ironmanadepter (på väg till Ironman South Africa) Maria och Sara i målfållan.
Nu hade jag ingen wattmätare på cykeln men gör iakttagelsen att över veckan sjönk den uppnådda
maxpulsen vid respektive etapp medan snittpulsen låg stadigt på runt 120 BPM. Jag har drivit min egen träningsstrategi och känner att jag verkligen lyckats ta mig till mitt starkaste jag vid starten. Många är de som imponerats och skakat på huvudet av att vi bedrivit 95% av vår träning inomhus. För min del har många timmar spenderats i cykelförrådet där Monarken står tjänstvillig att bjuda mig motstånd i tramporna. Daniel har kört grusvägsrally från bostaden till Arlanda och dessutom släpat med cykeln på de tjänsteresor där det varit möjligt att kapa till sig egentid för träning.

Vi är båda enormt stolta över vårt genomförande och lika enormt nöjda över prestationen och resultatet. Jag kan ärligt säga att jag, med vetskapen om resultatet, skulle göra mina förberedelser på exakt samma sätt om jag gavs möjlighet att göra om.

Framgångsfaktorer i punktform:
  • Hitta rätt wingmate - balansera era respektive förmågor
  • Var hyfsat jämnastarka (W/kg)
  • Diskutera och ena er om målsättningar och förväntningar
  • Ha en gemensam träningsplan för att kunna följa varandra
  • Se racet som en gemensam upplevelse
  • Köp mekhjälp
  • Kör heldämpad före hardtail 
  • Kör ihop på banan
  • Stötta och hjälp varandra i mentala och fysiska toppar och dalar
  • Dela upplevelsen och kommunicera kring den
  • Debriefa varje etapp
  • Skapa rutiner för livet på campen
Cape Epic och vårt solida genomförande har givit mig ett stärkt självförtroende och jag vet nu att jag är fullt kapabel att gå hårt även i backar. En annan lärdom är att jag behöver bli lite mer orädd i nerförskörningar på MTB'n - det var där vi tappade när vi tappade. Jag har bra styrkebalans och med nålen på rätt sida om 89 kg har jag både kraft och styrka för både explosivitet och uthållighet. Jag har förutom två MTB-pass helgen efter hemkomst vilat helt i två veckor och varit mindre nogräknad med min Weight Management. 100% motiverad ser jag nu fram emot nylimmade tuber på min Trek Madone 7S, Lidingö MTB och inte minst fokuserad träning mot VR SUB7 med Serneke Allebike Racing Team. JAg ser också fram emot ett antal andra MTB-lopp, ö-loppet sprint med Axel och jag ser fram emot attså smått ta mig tillbaka till triathlonlivet.

Om du frågar mig... Köp en lott! Och vet hur du skall hantera möjligheten att få köpa en startplats om du vinner på lotten. Om du frågar mig... Köp startplatsen, sätt upp projektet och kör det roligaste d kan göra med en MTB mellan benen.

Tack Daniel för att du ville dela resan med mig och för att du var med och gjorde vårt Cape Epic till min största idrottsliga prestation någonsin!



Kommentarer

  1. Torbjörn Gelotte8 april 2017 kl. 22:09

    Grattis till en fantastisk prestation!! /T. Gelotte

    SvaraRadera
  2. Härligt!!! - du är ju snart fullfjärdrad multisportare! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som fan! Skall bara bli triathlet först. :-)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är bra gott nog?

Whines2Whales 2018