Ad astra per aspera

Att det krävs ett verkligt tjockt os frontale för att genomföra en tävling där man med så kort ställtid som möjligt, inom 15 timmar under en dag, först simmar 3,8 km sedan cyklar 180 km och därefter springer 42 km är de flesta ganska överens om. Men nu kan jag berätta att det krävs ett ännu tjockare os frontale för att INTE göra detsamma...att bryta Järnmannen i Kalmar var helt rätt beslut från min sida men det fodrades ett jävligt tjockt os frontale för att ta beslutet. Det var ett beslut jag tog 5 km in på första löpvarvet med 129 i puls där jag borde haft 145 vilket också talar för att det var ett klokt beslut - jämför med beslutet i inlägget om Sprint-RM i Halmstad.

Efter en 56-simning med ett fysiskt slitsamt andravarv och en 4:53-cykling där jag redan på andra varvet behöver ställa mig upp för att få något som kan liknas vid kraft i benen

var det ett beslut som i första känslovågen dismissar oceaner av träningstid, tankeverksamhet, familjefrånvaro, pengar, glädje och samhörighet. Det var ett beslut som i samma våg fick mig att känna mig som en 100%-ig förlorare och en riktigt dålig triathlet - fast jag visste att jag tagit rätt beslut. Promenaden från vätskestationen in till TC kändes ändå som en lång dead-man-walking...och den oundvikliga, plågsamma, förnedrande avrättningen bestod i handlingen att lämna in chipet. På lördagkvällen var hela utrustningen ganska billig...och jag skäms över att erkänna min avundsjuka relaterad till alla de hjältar som sprang genom målportalen under lördagseftermiddagen. Jag var inte större just då än att besvikelsen över mitt brutna race var långt mycket större än förmågan att glädjas med alla de som genomförde... Prisutdelning - no way...!

Jag har under hela sommaren känt att något är på tok med kroppen och konstant förträngt alla signaler - de korta racen har gått fantastiskt bra. Samtidigt har jag inte fått ett enda armtag, tramptag eller löpsteg gratis vare sig i tränings- eller tävlingssituationen. Varje träningspass har varit ett slit oavsett vad jag mentalt har intalat mig under passet och efteråt. Jag har aldrig hittat "släppet" i träningen. Toppningsperioden gav ingen lättnadskänsla i kroppen och de korta intensiva intervallerna på slutet var inte sådär självklart enkla och sköna som de skall vara. Motsägelsefullt nog upplever jag att jag har kunnat träna på bättre än någonsin - jag upplever att den varit välbalanserad, i rätt omfattning och med rätt variation av intensitet vid rätt tillfälle. De mest tydliga signalerna på att något inte är som det skall är att pulsen inte följer med effektuttaget, kroppen känns svullen och underbenen/anklarna ÄR svullna och ett jag har ett tydligt behov av att ta i vid inandning. Nu är jag testad på olika sett och avvaktar resultaten...

Med ett par dagars distans till tävlingen i Kalmar kommer revanschlusten som ett basebollträ i bakhuvudet. Nästa tävlingssäsong känns nära, inspirerande och högst aktuell att planera träningen för. Jag kan simma, jag älskar att cykla och jag ser idag på mig själv som en löpare med stor utvecklingspotential - vilket gör att jag är fast besluten att fortsätta leverera resultat och Kalmar 2011 är bara ett olycksfall i arbetet där jag måste påminna mig om att kroppen inte var hel när jag ställde mig på startlinjen. Jag kommer fortsätta dela med mig av mina erfarenheter, känslor, upplevelser och reflektioner från Den Ultimata Utmaningen på samma sätt som tidigare - kanske rentav ännu bättre, ännu mer dedikerat och med ett innehåll som du som läser ännu tydligare kan ta till dig av och förhoppningsvis dra nytta av i din egen satsning.

Ad astra per aspera