Race Report, Arvika

Arvika ligger lååååångt borta från Göteborg. Det känns faktiskt som att Arvika ligger lååååångt bort från allt...utom möjligtvis Årjäng. Icke desto mindre så var tävlingen i Arvika en mycket trevlig upplevelse på många sätt. Bra arrangemang som helhet, mycket inspirerande bana och bra publikuppslutning.
Jag som vanligtvis somnar så fort huvudet träffar kudden hade sjukt svårt att somna. Kollade på några idioter som höll på att slå ihjäl varandra på TV4 Sport, kollade på nån svartvit långfilm, kollade på ingenting...men somnade inte. 01:30 studsade jag ner till nattportiern som fick fixa ett glas mjölk...och sen vart det gonatt direkt!
Som vanligt i min tävlingsförberedelse körde jag igenom simbanan - två varv denna gången - innan frukost. Den uppvärmningen är helt fantastisk - den sätter igång kroppen på ett mjukt och fint sätt och den ger utrymme att få äta rejält med frukost samtidigt som jag vet att omsättningen är igång. Hotellfrukost och bike-checkin som på räls och sedan faktisk 20 minuter ryggläge innan genomgång av tävlingsväskan. Kort uppjogg - kroppen är ju redan igång efter morgonsimningen - och sen i våtdräkten. Tvåa upp ur vattnet en minut ca efter Anders Olsson som kör rullstolsklass. Tre minuter före nästa gäng gav mig ett skönt försprång och skönt läge bakom ledarmotorcykeln. Ut till vändpunkten och sen började jag notera var resten av fältet dök upp för att kunna ha koll på dem...och det var skönt att se att jag kontinuerligt drygade ut ledningen - bra för självförtroendet och stumma ben. Helt plötsligt börjar det smattra och smälla i öronen på mig och eftersom jag kört med tveksamt inställd bakväxel tänkte jag att den helt lagt av...innan jag insåg att det var gigantiska regndroppar som slog emot hjälmen. Sen kom årets skyfall nummer 1 - nummer två kom under löpningen. Snabb växling till mina Kinvara och iväg på som vanligt ganska struttiga ben. Stor publik och många hejjarop gjorde löpstarten enkel. Helt flack bana passade mig fint. När jag varvade första gången hamnade jag precis bakom 2:an och jag fick en fin rygg att dra på - Gött! Skyfallet vi sprang i hade gjort järnvägsundergången till en veritabel vattengrav och det kändes som att vattnet var knädjupt - minst. För mig r tredje varvet mest mentalt och fysiskt krävande men längtan efter sista varvet och känslan av att dryga ut ledningen håll mig alert och det var med skön känsla jag fick sträcka pekfingrarna i luften och korsa mållinjen som snabbaste mastersgubbe och segrare i H40 - tidsskillnaden till segraren i H35 var 5 minuter...

I morse talade kroppen om att det är nog nu - inte fler hård tröskelintervaller vare sig i löparskorna eller på cykeln. Nu vill den bara repearera, bygga upp och ladda...och det den vill, vill jag!