När är bra gott nog?
I jakten på bättre prestationer, starkare kropp och bättre mental styrka tweakar jag på de olika system som mitt idrottande består av. Jag byter mellan olika löparskor och jag testar olika nutritionslösningar. Jag dricker bikarbonat för att basa kroppen. Jag provar olika våtdräkter och jag jobbar mycket med att variera träningen genom att variera intensitetsnivåer, kadens, starttider och duration.
Frågan som nyligen aktualiserats är: När är bra gott nog?
Jag har på eftersommaren känt att cykelformen är på klart uppåtgående. benen känns starka och de centrala systemen verkar klara tuff belastning och intensitet. Känslan på min Trek Speed Concept 9.9 var riktigt bra. Jag har alltid kännt mig stark när jag sitter högt på sadeln och det är till och med så att jag vid en bikefit blev sänkt ett par millimeter.
Inför tävlingen på Tjörn bestämde jag mig för att tweaka lite extra och höjda sadeln ca 4 mm i tron att jag skulle kunna trycka ut lite extra effekt i hjulen. Så kan jag också känna att det blev då jag gjorde en bra cykelsträcka.
Under veckorna efter tävlingen har en irriterande smygande obehagskänsla från baksidan av vänstra knät spridit sig. Obehagskänslan eskalerade i rejäl smärta och känsla av svullnad i samband med ett längre löppass och kan jag hjälpa dig att undvika just denna skadan så är jag bara glad.
Det sitter en rackarns liten muskel på baksidan av knät som heter Musculus popliteus
och är en skelettmuskel som sitter snett över knäets baksida. Dess ursprung (överända) är på yttersidan av knäleden där den fäster både på lårbenets yttre kondyl och på knäledskapseln.
Muskelns nedre fäste är på baksidan av skenbenet. Muskelns funktion är att vrida underbenet i förhållande till låret. Popliteus är särskilt viktig när knäböjning ska påbörjas från rakt läge, den vridning som popliteus åstadkommer är nödvändig för att "låsa upp" knäleden. (Källa: Wikipedia)
Den blir lätt överansträngd vid korta Hamstrings och det är klart som fan att min sadelhöjning i samband med tävlingen på Tjörn är boven. Läs gärna: http://www.sportsinjuryclinic.net/sport-injuries/knee-pain/popliteus-injury
Hur mycket vann jag egentligen på just denna tweakningen? Hur mycket förlorade jag?
När skall jag sträva efter att optimera och när skall jag bara "gilla läget" i jakten på ökad förmåga? Med perspektiv borde jag såklart tydligare haft IM Florida i siktet och gjort en kvalificerad riskbedömning - nu tvingas jag till uppehåll med löpningen under en kritisk period av uppladdningen.
Jag tror du förstår min frågeställning? Hur fasen skall jag (och alla andra som håller på) veta vilka förändringar som är värda att göra för att bli bättre, snabbare, starkare utan att gå över gränsen för vad kroppen tål?
I detta fallet försökte jag ju helt klart laga något som var helt. Å andra sidan måste vi ju vara beredda på att flytta gränser för att bli bättre. Hur skall vi veta vilka gränser som är värda att flyttas på och hur gör vi en riskbedömning? Att köra någon form av "behållastrategi" fungerar ju inte långsiktigt - vi måste ju utveckla. "Det som inte är under utveckling är under avveckling" heter det ju sant om än klämkäckt.
Nu gäller tejpning, cykling och simning. med rätt terapi bör jag kunna vara tillbaka i löparskorna om ett par dagar. Dock känner jag ju mig själv...och vet att jag gärna går på lite väl hårt i iverna att ta igen det jag tycker jag har förlorat.
Nu ligger tre par sprillans nya Saucony och skriker "Dumhuvud" åt mig varje gång jag går ner i källaren.
Frågan som nyligen aktualiserats är: När är bra gott nog?
Jag har på eftersommaren känt att cykelformen är på klart uppåtgående. benen känns starka och de centrala systemen verkar klara tuff belastning och intensitet. Känslan på min Trek Speed Concept 9.9 var riktigt bra. Jag har alltid kännt mig stark när jag sitter högt på sadeln och det är till och med så att jag vid en bikefit blev sänkt ett par millimeter.
Inför tävlingen på Tjörn bestämde jag mig för att tweaka lite extra och höjda sadeln ca 4 mm i tron att jag skulle kunna trycka ut lite extra effekt i hjulen. Så kan jag också känna att det blev då jag gjorde en bra cykelsträcka.
Under veckorna efter tävlingen har en irriterande smygande obehagskänsla från baksidan av vänstra knät spridit sig. Obehagskänslan eskalerade i rejäl smärta och känsla av svullnad i samband med ett längre löppass och kan jag hjälpa dig att undvika just denna skadan så är jag bara glad.
Det sitter en rackarns liten muskel på baksidan av knät som heter Musculus popliteus
och är en skelettmuskel som sitter snett över knäets baksida. Dess ursprung (överända) är på yttersidan av knäleden där den fäster både på lårbenets yttre kondyl och på knäledskapseln.
Muskelns nedre fäste är på baksidan av skenbenet. Muskelns funktion är att vrida underbenet i förhållande till låret. Popliteus är särskilt viktig när knäböjning ska påbörjas från rakt läge, den vridning som popliteus åstadkommer är nödvändig för att "låsa upp" knäleden. (Källa: Wikipedia)
Den blir lätt överansträngd vid korta Hamstrings och det är klart som fan att min sadelhöjning i samband med tävlingen på Tjörn är boven. Läs gärna: http://www.sportsinjuryclinic.net/sport-injuries/knee-pain/popliteus-injury
Hur mycket vann jag egentligen på just denna tweakningen? Hur mycket förlorade jag?
När skall jag sträva efter att optimera och när skall jag bara "gilla läget" i jakten på ökad förmåga? Med perspektiv borde jag såklart tydligare haft IM Florida i siktet och gjort en kvalificerad riskbedömning - nu tvingas jag till uppehåll med löpningen under en kritisk period av uppladdningen.
Jag tror du förstår min frågeställning? Hur fasen skall jag (och alla andra som håller på) veta vilka förändringar som är värda att göra för att bli bättre, snabbare, starkare utan att gå över gränsen för vad kroppen tål?
I detta fallet försökte jag ju helt klart laga något som var helt. Å andra sidan måste vi ju vara beredda på att flytta gränser för att bli bättre. Hur skall vi veta vilka gränser som är värda att flyttas på och hur gör vi en riskbedömning? Att köra någon form av "behållastrategi" fungerar ju inte långsiktigt - vi måste ju utveckla. "Det som inte är under utveckling är under avveckling" heter det ju sant om än klämkäckt.
Nu gäller tejpning, cykling och simning. med rätt terapi bör jag kunna vara tillbaka i löparskorna om ett par dagar. Dock känner jag ju mig själv...och vet att jag gärna går på lite väl hårt i iverna att ta igen det jag tycker jag har förlorat.
Nu ligger tre par sprillans nya Saucony och skriker "Dumhuvud" åt mig varje gång jag går ner i källaren.
 |
| Cortana 3, Mirage 3 och Kinvara 4 |
Jag vill gärna publicera några intressanta tankar jag fick från en klubbkamrat. Jag har OK'at publiceringen med honom.
SvaraRadera============
Jag är en av dem som gillar behållastrategi, därför att kortsiktighet kan vara triathletens största fiende. Speciellt om man har långsiktiga mål på tex flera års sikt.
Jag brukar lägga in små utmaningar ibland i min träning, speciellt när kroppen signalerar "kör" dvs jag går då på subjektiv känsla, även om jag håller mig till en behållarstrategi i det stora hela.
Ett annat alternativ är ju en kraftigt höjd träningsvolym men då bör vilan balansera upp det, dvs riskminimering.
När det handlar om risker så måste belöningen vara värd risken, mitt tips till dig är att ta sådana korrigeringar på försäsong / uppbyggnad istället, då kommer inte dina tävlingsprestationer bli lidande.
Alltså, sådana här grejer snubblar alla triathleter på.. förr eller senare, skillnaden är ju att en del lär sig nåt av dessa, en del gör inte alls det, i det här fallet så tillhör du ju den första kategorin, eller hur, jag läser av det i ditt resonemang med dig själv.
Kan risktagandet ha ett samband med hur långsiktigt man tänker ? Behöver man ta så mycket risker om man ändå tänker sig det hela väldigt långsiktigt ?
Är det verkligen så att allt är under avveckling eller utveckling, det kan ju vara så att det är massa saker som är under avveckling samtidigt som att massa saker är under utveckling, eller hur ?
Du skrev en intressant artikel.. och här har du fått funderingar ur ett annat perspektiv.
/ Stefan