Yogaläraren
Jag har totalt kört 120 minuter yoga i mitt liv. Jag är övertygad om att yogaträningen är en av de mest betydande felande länkarna mellan medioker och framgångsrik triathlet - i alla fall i mitt fall. Och då menar jag att närvaro av yoga skulle kunna ge ett stort bidrag till framgång och att frånvaron bidrar till "mediokriteten". Yoga är just nu förknippat med smärta - dock ännu inte på samma positiva sätt som löpningen numera är.
När jag var 7 år och började tränade simning med Mölnadals Allmäna SimSällskap så gjorde jag det tillsammans med två bröder från Egypten. Den ena broderna hete Uzama Azis och den andra hette Sam Azis. I vår värld hette han emellertid Sim Asist vilket i och för sig var vad han oftast gjorde... Den försnämnde har jag inte träffat och hoppas innerligt att han behållit sitt efternamn. I alla fall - när jag träffade Sam 25 år senare var det på Olympic Fitness Center och han var då en välbygd best. När jag träffade honom igår på Gymnasium var han min yogalärare, 20 kg lättare än när jag såg honom på Olympic och nu med vader som en pippifågel och med ett rörelsemönster och en vighet som fick mig att känna mig som någon som verkligen simmar-sist...
En av framgångsfaktorerna i triathlonsatsningen kommer att vara ökad rörlighet i höftpartiet och omkringliggande muskulatur. Det handlar om paketet höftböjare, gluteus, hamstrings och quadriceps och hur de förhåller sig till varandra. Ökad rörlighet kommer gör att jag kommer kunna springa effektivare, mer kraftfullt och med mindra energiinsats. För att nå ökad rörlighet i höftpartiet har jag massor av utmaningar; jag skall kunna ta "stora tågreppet", jag skall kunna göra "stående hunden" utan att få sendrag i arslet, jag skall komma ihåg rörelsemönstret i en solhälsning, jag skall kunna göra krigarpositionerna utan att verkligen tycka att det ser för jävligt ut vid en titt i spegeln, jag skall fatta vad "andas in i förlängningen" betyder och jag skall knäppa händerna och tacka mig själv efter klassen istället för att högt och ljudligt börja applådera för att tacka instruktören när klassen är slut.
Mot rörligheten!!
Namaste!
När jag var 7 år och började tränade simning med Mölnadals Allmäna SimSällskap så gjorde jag det tillsammans med två bröder från Egypten. Den ena broderna hete Uzama Azis och den andra hette Sam Azis. I vår värld hette han emellertid Sim Asist vilket i och för sig var vad han oftast gjorde... Den försnämnde har jag inte träffat och hoppas innerligt att han behållit sitt efternamn. I alla fall - när jag träffade Sam 25 år senare var det på Olympic Fitness Center och han var då en välbygd best. När jag träffade honom igår på Gymnasium var han min yogalärare, 20 kg lättare än när jag såg honom på Olympic och nu med vader som en pippifågel och med ett rörelsemönster och en vighet som fick mig att känna mig som någon som verkligen simmar-sist...
En av framgångsfaktorerna i triathlonsatsningen kommer att vara ökad rörlighet i höftpartiet och omkringliggande muskulatur. Det handlar om paketet höftböjare, gluteus, hamstrings och quadriceps och hur de förhåller sig till varandra. Ökad rörlighet kommer gör att jag kommer kunna springa effektivare, mer kraftfullt och med mindra energiinsats. För att nå ökad rörlighet i höftpartiet har jag massor av utmaningar; jag skall kunna ta "stora tågreppet", jag skall kunna göra "stående hunden" utan att få sendrag i arslet, jag skall komma ihåg rörelsemönstret i en solhälsning, jag skall kunna göra krigarpositionerna utan att verkligen tycka att det ser för jävligt ut vid en titt i spegeln, jag skall fatta vad "andas in i förlängningen" betyder och jag skall knäppa händerna och tacka mig själv efter klassen istället för att högt och ljudligt börja applådera för att tacka instruktören när klassen är slut.
Mot rörligheten!!
Namaste!
Hej Babe,
SvaraRaderaoj vad jag har skrattat - du skriver fenomenalt! tack för din inspiration, åtagande och att jag får älska dig som du är och som du inte är! :) puss din J