Den ultimata utmaningen

Mitt foto
I livet är olika saker olika viktigt vid olika tidpunkter. Men alla de saker som alltid är viktiga, då? Hur behåller man dem när livet fylls på med en massa andra saker som också är viktiga? En garderob rensar du ju ut med jämna mellanrum för att få plats med nytt, eller hur? Hur förhåller sig en triathlet till utrensningen av "garderoben"? Den här bloggen är skriven för alla oss som söker en guide i jakten på att knäcka den ultimata utmaningen...och för dig som vill hitta bränsle för att bli en bättre triathlet!

söndag 19 oktober 2014

I can. I Will.

Söndag morgon och jag sitter i ishallen och blir enormt imponerad över den uppvisning jag ser på isen. Åkarna på isen är mellan åtta och tolv år och lägger enormt mycket tid på sin träning och deras föräldrar lägger enormt mycket pengar på utrustning. Det krävs ett hängivet engagemang från både åkarna och från omgivningen. 
Det är en vanlig tidig söndagsmorgonträning och det snurras, hoppas, vrids och vänds i fantastiska krumbuktiska och akrobatiska övningar. Jag har inte en chans att hänga med ens med ögat för att förstå vad de egentligen gör.
Jag ser också en massa kasande på isen, avbrutna piruetter, vurpor och fall. Jag ser modstulenhet, smärta och behov av tröst och någon som bara kan ta emot.

Tänk om alla dessa avbrutna piruetter, vurpor och fall inte hade inträffat. Tänk om barnen inte upplevt modstulenhet, smärta och behov av tröst och någon som bara kan ta emot. 
Hade de då upplevt glädjen av att till slut nå framgång, av att ta sätta piruetten med sex snurrar, att ta det tredje märket, att få lov att lägga bort hjälm och köra med annat huvudskydd?

Ok - det låter lite tungt men jag vill komma till att jag tror att det är viktigt för oss att få uppleva värdet av att få kämpa för att nå ditt vi vill. Det blir tydligt för mig att motstånd och "nej" i tillvaron väldigt bara är nödvändigheter för att komma vidare, tagga om, göra annorlunda och göra nytt. "Nej" är helt enkelt nödvändiga för att "ja" skall hända.


Jag funderar över vilka avbrutna piruetter, vurpor och fall jag upplever och går igenom i livet i stort och i triathlonsatsningen specifikt och som faktiskt bara är ett steg närmre nästa framgång. Vilka "nej" leder mig framåt mot alla mina "ja"? Jag tror det är bra att identifiera vilka hinder jag står inför/ställs inför för att på ett konstruktivt sätt kunna se att de faktiskt bara är verktyg på vägen mot nästa "ja". Ett av mina mest aktuella "nej" i triathlonsammanhang är det faktum att jag väljer bort IM Florida 2015 där jag har en startplats. De "ja" som kommer tack vare det beslutet är bland annat att jag åker med Axel och Leah till London, att jag kan färdigställa min fantastiska lägenhet, att jag får välbehövlig vila och att jag kan varva upp säsongen 2015 tidigare för att vara starkast till VM i Motala 2015. Dessutom sparar jag pengar för att kunna åka till rätt kvaltävling 2016. Fantastiskt!

Just nu är jag inne i millenniets värsta offseason ever. Efter säsongsavslutningen med en 13e plats på IM Kronborg 70.3 där vinnaren i min klass levererade respektabla 4h 02 min och bästa tiden overall stängde jag ner det mesta av vad träning innebär. Jag har marginellt stannat i simträningen, jag har sprunget något ostrukturerat löppass och jag har helt varit borta från cykeln. Jag ligger absolut längst ner i min Funbeatlista - vilket nog är det absolut värsta i sammanhanget, Skål tamejfan. 
Nu längtar jag svårt tillbaka till träningsarenan. Jag längtar till känslan av krävande hårdhet och total utmattning i kroppen. Jag längtar efter att känna att kroppen förändras åt rätt håll igen. Jag längtar efter att få skruva effektratten på Monarken i högervarv och känna svirandet i låren. Monarken står strategisk placerad över golvbrunnen i källarförrådet, nära dörren och ljusknappen. Lyset i förrådet är tidsstyrt på optimala 5 minuter så där har jag gratis tidtagning på mina intervaller över tröskel...
Jag längtar till att bli  pushad av Wolff i bassängen och jag håller på att övertyga mig om att jag längtar tillbaka till löparskorna. Tack ted för pushen idag - vi bokar söndageftermiddagar på Åby! Jag längtar tillbaka till den ultimata utmaningen att få tillvaron med jobb, relationer och träning att gå ihop på ett inspirerande sätt.

I november rampar jag upp min träning igen för att nå min beskrivna längtan. Jag hittar tillbaka till nödvändig regelbundenhet i min träning och jag ger mig själv njutningen av en tröttkörd kropp tydligt på väg mot nästa "ja". Jag hanterar alla "nej" som kommer upp och jag förstår att de bara är nödvändiga verktyg för att nå nästa "ja".

Jag förstår att "nej" finns till för att jag skall kunna skapa mina "ja"!

/Lars


torsdag 7 augusti 2014

En kort stund hos Audi i Göteborg

Jag behöver en ny bil. Jag vill ha en ny bil. Jag vill köpa en ny bil.

För ett par veckor sedan satte jag mig i en Audi Q5 och blev riktigt förtjust. Bilen var en inbytt fd tjänstebil som gått 10 000 mil, årsmodell 2011. Utrustningsmässigt är den helrätt. Jag och säljaren är dock lite oense om vilket som är rätt pris... Detta är bakgrunden - jag vet vad jag vill ha!

Idag hade jag möjlighet att stanna till hos Audis begagnatcenter på Jolengatan i Göteborg. Jag parkerade mitt fordon utanför entrén och gick laddad in i bilhallen full av förväntan över att få ta del av vad butiken hade att erbjuda. Det är inget nytt - jag möts av ett gäng män i svarta pikétröjor, någon med kaffekopp i handen, någon annan slöbläddrandes i en produktkatalog och en tredje dito sysselsättning i en GP. Fel - jag möts inte, jag tar mig till dem och känner mig som ett ufo när de de tittar på mig. Till slut frågar den mest hungrige säljaren om jag behöver hjälp. Ja tack, säger jag - Jag vill gärna köpa en Audi Q5 med Alcantaraklädsel (sportstolar), Trailerpaket och automatlåda som minsta utrustningsnivå och jag kan tänka mig alla färger utom vit. OBS utom vit! Jag meddelar också att jag vill köpa en begagnad (jag är på begagnatcentret...) på upp till 10 000 mil. Kanske en inbytt tjänstebil? Observera att jag sa att "jag vill köpa". En Q5a.

Den hungrigaste säljaren nickar förstående och tar mig sedan ut på gården och går direkt fram till en vit Q5a med tygklädsel och vanliga stolar - fabriksny. Nja, sa jag - det var inte riktigt vad jag tänkt mig varvid den hungrigaste säljaren nu går in i bilhallen igen och frågar sin kollega efter en Q5a med Alcantaraklädsel. Denna mer produktkunnige säljaren tar då med mig till en vit Q5a med Alcantaraklädsel - och dessutom RS-relief i skinnet. Säkert mycket exklusivt. Dock inget trailerpaket. Prislappen var emellertid 100 000 över vad jag tänkt mig. Nu hade ju ingen frågat mig hur mycket pengar jag är beredd att lägga så det var ju inte hans fel att bilen var 100 000 över min budget. När jag stod vid bilen var den mer produktkunnige säljaren helt tyst - inte ett ord, inte en fråga. Kanske är han tankeläsare, tänkte jag men insåg snabbt att så inte var fallet när jag dubbelkollade färgen på bilen. När jag så ville kommunicera var den mer produktkunnige säljaren borta. Skam den som ger sig tänkte jag - jag vill ju köpa en Q5a - så jag knatade bort till två andra Q5or i lokalen. Den ena svart med Alcantaraklädsel, Trailerpaket och ett välvårdat utseende så jag öppnar dörren oh intresserar mig lite extra för bilen. Nu börjar jag känna mig rätt ensam faktiskt. För att ha anledning att dröja kvar och kanske få lite uppmärksamhet kollade jag lite på en Q3a också men konstaterade snabbt att den är för liten, jag vill ha en mustig bil. Det är Q5'an i min värld. Generös på något sätt. Så som jag vill vara. Så vill jag uppfattas.

Härvidlag kände jag att ingen på Audi begagnatcenter ville sälja bil till mig - och jag var nu relativt övertygad om att jag inte vill köpa någon längre. När jag med ganska bestämda steg gick mot utgången blev jag upphunnen av den hungrigaste av säljaren som ställde den extremt briljanta frågan "Hittade du någon Q5a?". Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle svara och i all min ärlighet så sa jag bara att jag kände mig lite ensam i letandet och att jag väljer att avvakta lite.

Så här i efterhand tänker jag att alla säljarna på Audi Begagantacenter fick rätt - varenda en fick rätt. De måste ha tänkt att en kund som kommer in i cykelbyxor, cykeltröja och cykelskor inte köper någon bil. Och ta mig tusan - alla som tänkte så fick 100% rätt.



tisdag 29 juli 2014

St Anton på två hjul

Redan efter 300 meter var graden av anfåddhet nära att trilla över kanten för det hanterbara. Pulsmätaren visade Ok siffror och effektmätaren sa att jag låg under tröskeleffekt. Samtal gick bara att föra stötvis och jag förstod verkligen inte vad som var galet. Förmodligen var det ovana vid höjd som gjorde sig gällande när vi gav oss ut på andra dagens sträcka bestående av 110 km cykel och ca 2500 höjdmeter. Sträckan gick från Österrikiska Lech till Burgois i Italien via St Anton och en sväng in i Schweiz. Så här i efterhand hade jag ingen koll alls på var vi var någonstans - jag var alldeles för upptagen med att njuta av de fantastiska vyerna som sträckningen bjöd på. I själva verket verkar inte de som bor här heller veta var de är. Antingen förstod de inte mina fråga om var vi befann oss eller så spelar det helt enkelt ingen roll. Kossorna går och bjällrar där de gör, husen ser likadana ut, alla pratar någon form av weird tyska och man betalar med Euro. Skit samma om man då är i Österrike, Schweiz eller Italien. Den största skillnaden är att det katolska inslaget tenderade att bli större ju längre söderut vi kom. De små monumenten med en korsfäst Jesus jämte några bibelord längs vägen var klart vanligare söderut. Eller så var det monument över förolyckade nordeuropeiska cyklister med hybris i nedförskörningarna och vassa kurvor... Asfalten är slät, kurvorna rätt doserade och lutningen i backarna är perfekt för 39-klingan fram och 25-drevet bak - alltså relativt standardbetonad set-up. Vi var ombedda att testa Gore Bike Wears senaste jersey Oxygene i Softshell med Windstopper och jag tänkte att jag kommer att fullkomligt smälta bort. Jag är så fascinerad över hur väl tröjan funkade. Inte alls för varm och med ett linne slapp jag den lite risiga känslan från windstoppermaterialet. En ny klar favorit i cykelklädsgarderoben. Den tröjan kommer funka långt fram i höst under förberedelserna till IM Florida.

Nån glömde flytta kyrkan innan de vred på kranen
När vi började närma oss Nauders kom vi till dagens enda serpentiner och jag kom dit i sällskap med de deltagare som valt att köra lite tuffare. Jag och fd proffstriathleten Andy Blow tog täten. Stärkt av vetskapen att jag har några kilo minera att dra runt på vågade jag lägga mig på 320W och lite till när serpentinsvängarna gav några meters flackare cykling - en teknik som är extremt värdefull för oss lite tyngre cyklister. Kan du utnyttja vägens lutning i kurvorna får du säkert 15-20 meter som är flacka eller till och med nerför vilket är guld värt för starka ben även om vägen blir något längre. Sista knycken tryckte jag på och tog hem klättringen framför en tungt belastad Andy - gött! Sista kilometrarna ner mot Resia och Graun gick på trötta ben och härliga cykelvägar. Rätt fräckt att de valt att lägga en hel by under vatten och låta kyrktornet sticka upp ur vattnet som ett monument.

I Graun eller St Valentin auf der Heide inkvarterades såklart på ytterligare ett höjdarställe, Villa Waldkoenig, och jag hade verkligen badkaret mitt i rummet hur praktiskt det nu är. Ville jag inte bada mitt i sovrummet fanns det två bastu och en stor pool i spa't i källarten. Toaletten på rummet var smakfullt dold bakom en tjock blästrad glasdörr vilket fick mig att fundera över varför inte Douglas på Göteborgs Byggnadsglas kommit tillbaks med offert på mitt nya loftträcke... En annan story dock...



Badkar i sovrummet
 Villa Waldkoenig var extremt noga med maten de serverad och jag fick förklarat för mig att den lokala italienska maten är ganska varsamt kryddad. Därför behöver måltiderna ta lång tid för att man skall kunna hitta och njuta av smakerna. Kanske inte rätt koncept för 88 kg Rosencrantz och 2200 kcal fattigare efter 110 km i bergen... Vid tidigare måltider hade jag fått agera slaskhink men nu var ju Frodeno med och det är klart att det skulle fjäskas för honom så nu var det han som fick resterna... Annars gillar jag att fjäskas för...
Capaccio på Svärdfisk - och det som fanns kvar i blomlådan förmodligen






torsdag 24 juli 2014

GoreTex Quattrathlon, dag 1 & 2

IMG_0537Avresedagen innehöll en del bestyr; hantverkare, jobb, packning och annat småfix. Dagen började storartat med att jag fick gängorna från sadelstolpen i handen när jag lossade på skruven för att lyfta av sadeln. Trasiga invändiga gängor är inte något jag fixar sådär bara. Nåväl, ett besök hos morgontidig järnhandel gav dels en längre insexbult som jag hoppas löser problemet genom att det kanske finns lite gängor kvar i änden av gänghålet. Annars blir det traditionell bult och mutter.
Som vanligt helt ostrukturerad packning med Volbeat på högsta volym landade löpargrejjor i cykelväskan och cykelgrejjor i resväskan. Vi har fått veta ganska lite om vad vi skall ha med oss så packningen blev helt chansartad. Allt jag vet är att vädret kan vara ganska ombytligt. Jag gillar att resa oplanerat. Jag gillar att överaskas av handleder längs med vägen och saker och ting blir ju sällan som planerat ändå. Eller?
Oavsett kan jag varmt rekommendera Pulled Pork Wrap på Landvetter flygplats - underbart god.
Jag såg verkligen fram emot flygresan då jag skulle lära mig allt om min nya Garmin Virb Elite. Eftersom jag är helt ointresserad av manualer och instruktionsböcker så var det trial and error som skulle gälla. Well... som vanligt när jag är på ett taxande plan somnar jag direkt som en gris. Så även nu och jag vaknade inte förrän vi tog mark i München där vi hade ett kort stopp innan nästa flyg till Frankfurt. Där väntade personal från GoreTex och från arrangören tillsammans med andra deltagare. Vi lastade Transporten och satte kurs mot Warth i Österrike. Jag kan konfirmera att Lufthansa tillåter 4 gaspatroner i incheckat bagage - allt enligt flygplatschefen på Landvetter
IMG_0546Den goodiebag som vi tilldelades första dagen var det maffigaste jag sett. Både Gore Bikewear och Asics har verkligen kostat på oss seriöst med utrustning och ute på hotellets terass provades det german style bland både herrar och damer. German style där kändes mer naturligt än mötena i bastun senare på kvällen efter avklarat race men det är en annan story. 
Första dagens övning var en traillöpning över 20 km som kortats av från 28 pga åskvarning i bergen. Warth ligger på 1500 möh och uppenbarligen ganska remote. Banläggaren hade gjort ett fantastiskt jobb och spåret tog oss både i djupa raviner och längs stupande bergssidor. Vi sprang på underbara singeltracks och vi sprang på större grusvägar. Spåret gick ibland så brant att vi var tvungna att stötta med händerna för att inte falla bakåt och nedförslöpningarna kommer att ge mig rejält såriga lår i morgon. Jag landade bekvämt i en andraklunga med en tjej från Australien, en från New Zeeland (båda boendes i Frankrike) och två killar från Tyskland och vi höll ihop sträckan på strax under 2h och 1750 kcal. Dagens löpning gör att jag verkligen ser fram emot lördagens mountainbikekörning!
Om första dagens löpning tillhörde de små ettriga sydeuropéerna så hoppas jag att morgondagens cykelsträcka över 110 km och 3000 m skall tillhöra mig. Jag tar hand om den mer erfarna gruppen och tänker ge dem en ordentlig körning med lite goa tröskelintervaller i uppförsbackarna.

Bis später fån ett svalt Lech!DSC01385

måndag 30 juni 2014

Race report, RM-Brons långdistans

Med en massa, verkligen massa, bra cykelträning i benen, 2 timmars simning i våtdräkt och klart minskad frekvens på löpträningen var det med rätt "slarvig" inställning jag åkte till Motala. Jag var helt otävlad i år - en del nya prylar och en rätt stor osäkerhet på löpformen. Veckan innan bestod av ett, i och för sig ljuvligt, simpass från Tjyvahålan runt Tyludden till stora stranden, ett bassängpass, ett löppass med 3x1300 m i miltävlingsfart och ett lagtempo i pissregn med Bure. Alla pass var i och för sig med mycket god känsla...så förhoppningarna om ett riktigt bra race skvalpade i bakhuvudet...

Efter Wolfframs introduktion är jag beroende av min insimning. Kl. 06:00 drog jag, efter en flaska Carboloader, på mig min insimningsdräkt Sailfish G-Range (!!!) och hoppade i en skapligt kylig Vättern. Helt stilla, lagom kyligt i luften och med skön känsla simmade jag några bojar ut, kollade vägen in mot uppgång och åt sen frukost på Best Western. Mycket bra start på raceday!

Snacket om kortad simbana började redan under Pre-race och det var ju inte förvånande att banan kortades från 4000 m till 3000 m efter att mätningen gjorts minst 10 minuter för tidigt. Jag for runt för att protestera men blev så jädra uppgiven när "alla" bara säger att "det är ingen idé"... Nähä, då sparar jag väl mina hundra spänn och köper något snyggt istället...

Nåväl, väl i vattnet får vi beskedet att starten skjuts upp 5 minuter för alla har inte kommit i vattnet... Nähä, och varför skall jag som planerat min morgon och är på startlinjen i tid straffas i det kalla vattnet för det? Nä, den blir det bakläxa på, Janne Nilsson (teknisk delegat), framförallt när du säger 5 minuter och sen släpper efter 3,5...

Simningen
Jag la mig vid högra bojjen och det verkade som alla med toppambitioner gjorde samma sak. Jag trängdes med Calle, George, Pasi och Rasmus. Normalt sett drar jag en andraklunga men nu lyckades jag skaffa bra fötter - och jag var totalt 10a upp upp ur vattnet. Jag kände mig stark hela vägen och är glad att jag under insimmet checkat vägen in mot uppgång. Jag tror att en del i min klunga simmade lite galet där - och simma galet fick jag nog av på Tjörn förra året. Bättre att göra rätt...från början!

Cyklingen
T1 var en katastrof tidsmässig. Ett klokt val var dock att sätta mina tunna men fodrade skoöverdrag på skorna så att de fortfarande skulle vara lätta att ta på. Däremot blev det en del fipplande med att få dem över respektive hälkappa och sen fastnade den nära nog halvmeterlånga tvättinstruktionslappen i dragkedjan - på båda skoöverdragen. Jag tappade säkert 4-5 placeringar och värdefull tid mot mina medtävlare.
Under hela cyklingen njöt jag i fulla drag - på Mina Garmin Vectorpedaler låg jag ledigt på mellan 280 och 300 watt och redan efter någon kilometer hade jag tagit igen de i T1 förlorade placeringarna. Nu var det tomt framför mig... Det var ett bra tecken. Benen funkade, andningen funkade, huvudet funkade och mina kläder funkade. Jag mötte KJ och Rasmus på vad som kändes som samma ställe även om verkligheten var en anna så var det mentalt stärkande. Cyklingen blev ganska händelselös fram tills dess att Christoffer på sista varvets första ben smög förbi på sin nya P5'a och drog iväg. Jag valde att inte gå med utan jag njöt av att känna mig fortsatt stark på bra effekttal - effekter jag vet att nog ganska få orkar trycka. Det skulle visa sig att jag snittade 277 Watt över de 12 milen. Med en tröskeleffekt på runt 335 W är det väl högst relevant antar jag? Någon som vet? Kan det finnas mer att ge? 6e bästa cykeltid känns brutalt bra!

Löpningen
Även T2 skulle bli en misär... Jag hade mina, på tävling oprövade Kinvara och med tanke på min "slarviga" attityd hade jag missat att byta skosnörena mot lock-laces... Löjligt rookiemisstag - så med stelfrusna fingrar satte jag mig ner och knöt skosnörena låååångsamt och fööööörsiktigt...helt oavsiktligt men fingrarna ville inte snabbare. Redan första stegen kändes riktigt vassa - jag kollade frekvent klockan och den visade 4:18- 4:20 fart. Pulsen häll sig lugn och andningen var med mig så jag matade på och tag rygg på Pasi när han kom trippandes förbi. Jag drack bara 1,5 liter på cyklingen och nu kallade blåsan på uppmärksamhet. Jag vill dock inte släppa Pasis rygg... När han äntligen vek av in i skogen passade även jag på med skillnaden att jag fortsatte springa. Det måste ha vart en syn för gudarna när en fullvuxen karl kommer springandes med snabeln i handen och pinkar samtidigt. Nu avslöjade ju kylan inte några större hemligheter och det positiva var att jag fick sköna meter på Pasi och jag höll mig i rörelse.
Första varvet kändes riktigt bra och även första halvan av andra. Därefter började vaderna stumna men jag kände mig fortsatt starkt och kunde mata på i strax över 4:30-fart. Med 5 km kvar surnade och stumnade benen rejält och jag fick verkligen bita i för att inte tappa steget. Jag måste ju erkänna att jag hade en förhoppning om att hinna jaga ifatt Christoffer.


Så blev det inte men en 3:e plats i H40 och en total 14e plats på SM på långa distansen i triathlon känns riktigt bra. Det känns så skönt att kunna säga att jag är nöjd. Jag gjorde mitt bästa idag och det räckte långt. På VM nästa år kommer det kanske räcka ännu längre...det känns verkligen som att jag är på väg in i matchen igen och suget finns där igen!

Vi ses och hörs!


lördag 21 juni 2014

Möbelpolish


När jag började med min triathlonsatsning mötte jag en massa människor som insprerade och hjälpte mig att nå den framgång jag gjort. Min träningsfilosofi har jag alltid drivit själv men när det gäller prylar och bra-ha-grejjor så har nog Kaj Munck varit den som givit mig absolut bäst råd. Kajjan som han kallas var för något år sedan den svensk som gjort flest Ironman. Han är skogstokig och i höstans körde han IM Kalmar och åkte sedan raka vägen till Köpenhamn för att köra IM där dagen efter. Kajjan delar med stor värme och många sköna skratt med sig av sina erfarenheter i allt från kedjelås via vattenflaskor till Zipphjulens hemligheter. Att tillbringa en kväll i Kajjans garage är sann cykelonani. Nu ser jag att jag får lov att inspirera på motsvarande sätt. Nya triathleter kommer till mig med frågor och funderingar i allt från hur man skall hitta tid i tillvaron att träna samtidigt som alla andra pusselbitar skall hanteras till ramstorlek och val av cykel. Det är fantastiskt inspirerande och jag vill passa på att tacka för ett stort förtroende.
IMG_1509En av anledningarna att hålla på med triathlon och cykelsport är såklart alla prylar. Alla snygga prylar. Alla rena och hela prylar. Jag har skaffat mig möjligheten att köra på Treks toppmodeller både när det gäller linje (Madone 7series) och tempo (Speed Concept 9.9). Få saker är så vackra som skinande rena carbonhojar med feta oversized rör... Men hur fasen får man grejjerna rena. Ett sätt är att köpa flaskor med svindyra kemikalier som utger sig för att rensa bort all skit från cyklarna. Det är förmodligen högst adekvat medel när det gäller MTB's som blir både geggiga och leriga efter ett par timmar i deras rätta natur. Men en linjehoj som rullat med nyoljad kedja på nylagd asfalt, i grusig vägren och längs dammiga halländska åkrar?
Jag har hittat the number one dopingmedel mot skitiga cyklar och nej - jag är inte sponsrad. Detta är ett råd från mig till dig som jag verkligen tycker du skall ta till dig.
Möbelpolish MP52 - inköpt på ICA för några tior ger dig en skinande ren hoj i ett nafs. Den funkar på ramen, på hjulen och på sadeln och gör helt enkelt fighten mot smuts och olja till en enkel match! En liten droppe på en ren trasa så tar den bort all ingrodd olja på baksvingen. Den polerar inte så du slipper repor utan den gör bara ruskigt rent! Prova själv!
Kedjan tvättar du förstås fortfarande i en kedjetvätt med dieselolja i. Därefter ett bra torrt smörjmedel.
Kanoners helt enkelt!

tisdag 17 juni 2014

Öl i Lökken


 IMG_1488Prognosen lovade strålande sommarväder och en något tilltagande nordlig vind. Frågan jag ställer mig är som alltid om jag skal göra det som är riktigt kul eller det som jag är i störst behov av. I enklare termer betyder det en fråga om jag skall cykla eller springa. Med tanke på förra årets succé var svaret inte lång borta. Klart vi drar till Danmark. Stena Line har ju monopol på färjetrafiken från Göteborg och har tagit bort den grymma snabbfärjan kl. 07:00. Istället går slöfärjan kl. 09:00. Det passade oss egentligen rätt bra för då han vi med en frukostbuffé på ett hotell nära danamrksterminalen. Vilken smakstart!
Tyvärr visade det sig att färjan var fullbokad och paniken över att kanske behöva springa långt istället började gry i mig. Som tur var lyckade Jocke snacka med oss för 600 spänn per biljett. Det var 501 kr mer per biljett än vi räknat med...
Överfarten tillbringade vi på rygg med en handuk som huvudkudde. Sover riktigt gott gungad av vågor. Vi lämnade in väskorna på badhotellet The Reef's bagagerum med ansatsen att hinna bada efter cykelturen. 
Danmark är heeeeelt ljuvligt att cykla i. På Garmins inrådan tog vi Hjörringvej österut och sedan vänster på Lendumvej och på den tar du dig med lite knixar hela vägen bort till Lökken dit det är 65 km. Har du en GArmin GPS rekommenderar jag varmt att du tar så många småvägar du kan. Då får du cykla på fina små vägar i ett mycket vackert böljande landskap. I Lökken konstaterade vi NP på 290 Watt i snitt så vi tryckte i oss en helt OK buffé på "Fiskerestaurangen i Lökken" och till det rann det ner en liten almindelig öl. Första timmen efter alldeles för mycket mat var brutal...tur att Jocke strulade med GPS'en så jag fick hålla rapandet i schack.
IMG_1489
När vi kört förbi Löndrup började det klia i benen och på den lite större landsvägen blev det skaplig tröskelkörning i partempoformat. Det började bli lite disigt och avtagsvägen söderut tillbaka mot Fredrikshamn kom i den berömda grevens tid. Finrull 20 km till Fredrikshamn i medvind kändes fint. 
Rätt goa slidade vi in på The Reef strax efter 19 och med 1:15 till båtavgång. Då insåg vi att baren hade servering på bakgården och där finns både pool, dusch och bastu. Mycket passande så vi tog varsin öl av det större formatet, landade in i två solstolar och bara njöt den tidiga kvällssolen. Snikduschen därefter var ljuvlig.
Hemresan fördrev vi med alldeles för mycket godis och för lite att dricka!
Nästa år kör vi östkusten ner till Grenå och tar båten till Varberg hem. Kanske krävs övernattning då men det får det vara värt. Formatet med dagstur  Danmark är klockrent - du är inte borta från familjen så där värst mycket längre än en "vanlig" långrunda, du får nya vyer, du får dricka öl till lunchen och i alla fall jag hade bästa cykelsällskapet!