Playitas 2013 och kablage

Snacka om att luften gick ur mig efter tävlingen på Tjörn. En tävling som var fantastisk ur alla möjliga perspektiv utom just min insats. Kanske kan jag skylla på närheten till Kalmartävlingen...eller helt enkelt på en dålig dag. Under tiden sedan Tjörn har träningstiden minskat drastiskt och jag har tränat det som fallit framför ögonen. det har inneburit en del yoga, skapligt med terränglöpning och en del simträning med gubbarna. Nu sätter jag mig vid ritbordet igen för att skapa förutsättningar för Kona 2014. I vinter blir det spikskor och terränglöpning långt och lugnt. Det blir 2h innecykel med långa (>20 min) tröskelintervaller. Det blir RedCord i källaren och det blir PowerYoga hos Kitty.

Jag har fått förnyat förtroende som ledare på förbundets läger på Playitas både i januari och april vilket känns både roligt och inspirerande. Det finns många sköna minnen och insatser att falla tillbaka på från lägren 2012. Bland annat hade vi på januarilägret ett spontant simpass i havet som var ofantligt kul. Det var stora vågor och det var en par deltagare som verkligen flyttade sina gränser i fråga om simning i öppet vatten. Sen hade vi långturen till Corralejo ToR med Rasmus Henning. Fikastopp på 16 mil - glöm det! "Jaha, ni vill fylla på vatten?" Quote från Rasmus till sin kompis - "Vi får stanna nu - de vill fylla på vatten". Jag vet också att de som var med och körde tempoträningen flyttade sina gränser när vi i nerförsbacke och motvind låg på rött. Löpturerna upp till fyren är alltid inspirerande - och jobbiga men väl värt mödan!
Häng med vet'ja!

I frånvaron av många träningstimmar har jag rivit en gipsvägg hemma och satt upp finsågad vitmålad och spontad panel. Jag satte den liggande för lite ruffigare känsla och bakom panelen passade jag på att dra nya rör för allsköns kablar. Nu blir det vägghängd TV, surroundförstärkare och snygg vägghängd möbel. Jag stod förresten i kö till Experts KK-utförsäljning härom fredagen. På plats kl. 9 och hade nog 25 meter kö framför mig. 9:15 var det 250 meter bakom mig. Vid öppningsdax släppte de in tio pers och sedan var det en ut, en in som gällde. Kl 12 hade jag 6 personer framför mig men då var jag tvungen att ge mig av för att lämna bilen till Jenny... det var nog någon mening med det också!

Installation monterad på gamla ytterväggen. Svart rör för HDMI-kabel, nedre gröna dosorna för högtalarkablage.

Monteringen av uttag, ramar och utfällbart, vridbart väggfäste på plats.

TV'n på plats - linjerat och vågrätt :-)

Högtalarkontakter monterade i Eljo Trends blindlock.

Som sagt - tillbaka till ritbordet, IM FL 2013 hägrar och på vägen dit många härliga träningstimmar och roliga tävlingar!

Cykelöverfarter...

Okay - förlåt!

Så då jag tagit ansvar för alla de gånger jag uppenbarligen helt felaktigt, suckat, skrikigt, visat finger, tvärnitat, slagit näven i bilplåten, satt SPD'n i bildörren osv...

Cyklister skall vid cykelöverfarter alltid väja för bilar. Nu är det sagt...
CYKLISTER SKALL ALLTID VÄJA FÖR BILISTER VID CYKELÖVERFARTER...


Definition av cykelöverfart enl Transportstyrelsen:
http://www.transportstyrelsen.se/sv/Vag/Trafikregler/Cyklist-mopedist-motorcyklist/Cykeloverfart/

Cykelöverfarter ska användas av cyklister eller förare av moped klass II för att korsa en väg eller en cykelbana. Det finns både bevakade och obevakade cykelöverfarter.

Cyklister och förare av moped klass II som kommer från en cykelbana har väjningsplikt när de korsar en väg. Det gäller även om det finns en obevakad cykelöverfart.

Bilister ska anpassa hastigheten vid en obevakad cykelöverfart, så att det inte uppstår fara för cyklande som är ute på cykelöverfarten.

Dock gäller att:

Om vägmärket väjningsplikt finns uppsatt före en vägkorsning och det finns en cykelöverfart mellan vägmärket och vägkorsningen säger Vägmärkesförordningen (SFS 2007:90) att förare har väjningsplikt mot fordon, cyklist räknas som fordon, på korsande väg eller led.

http://www.trafiksakerhet.se/overgangsstallen.htm

Här finns också lite läsning som är bra att känna till innan du sätter SPD'n i bildörren:

http://www.trafiktesten.se/506/cykelöverfarter-regler-(körkortsfrågor)

Här anger man att delat ansvar ger större säkerhet... Fan tro't!

Ungefär som delat ansvar i en organisation - saker tenderar att bli ogjort!

Jag har ännu inte svaret på frågan om vi som cyklister har rätt att själva bestämma var vi skall befinna oss...

GoStrong

Något helt annat!

Idag har jag sysslat med själslig vård av svårt sjukt vuxet barn. Nu sitter jag här med välslipade fötter, värkande vrister, öm Rhomboideus och händer med slitna handflator. Kroppen gör ont - inte som efter ett triathlonrace - inte alls. Den här smärtan är mycket mer distinkt och konkret. Den är det klassiska tecknet på en skön surfdag i vågor. Blåsorna i händerna skvallrar om att det gått alltför många år sedan de sist höll i en bom. Jag kan inte säga när jag sist stod på en bräda men det är inte på denna sidan 2009. Så fantastiskt skönt då att känna att vågridningen i cross-on ändå satt hyfsat och andra manövrar gick att smeka in som om jag inte gjort något annat under de senaste åren. Bra - tack för det!

IRF, TBS, DNF, DTF och TBD

Knappt två veckors träningsledighet, ett kort cykelpass på trainer och ett lika kort löppass på bana borde ju vara perfekt återhämtning och uppladning inför en halv Ironman, tänkte jag när jag jonglerade sovsäck, kudde, Energidryck, geltuber och carbonhjul tillsammans med allt annat som tillhör en racepackning i sporten Triathlon. Jag kände verkligen en IRF i kroppen (Intense Race Fever). Jag gled i min Sailfishdräkt på vant manér och kunde till och med dra igen dragkedjan i ryggen själv just denna morgonen. Vattnet var stilla med lätt krusning och kändes ljumt när det sökte sig in under gummidräkten. Känslan att glida i det klara vattnet utanför Akvarellmuseet var härlig. Jag insåg att jag inte skulle hinna simma hela banan men jag hann i alla fall simma så långt att jag kunde memorera var maneterna var någonstans...

Det tar alltid längre tid att förbereda tävlingsset-up'en men tillslut stod jag på stranden och funderade på varför man släpper iväg senior 3 minuter innan Master. Blir ju liksom inte riktigt samma grej, kan jag tycka. Först iväg när tutan går och sen har jag Kirschbergers irriterande händer på fötterna hela vägen ut till första bojen. Jag känner att jag har bra tryck i simningen och är snart ifatt några i första fältet. Efter sista röda bojen skall jag leta efter gröna bojar - så säger kartan. Efter sista röda bojen ser jag inte en enda grön boj - däremot en gul som ligger i inloppet till kanalen genom vilken vi skall simma tillbaka. Gött - då går jag på den. Efter ca 100 meter har jag en motorbåt 50 cm framför mig som skrier att jag måste vända och då inser jag att jag simmat fel...Fanfanfan! Det innebär att jag har ca 150 ner till rätt boj så jag uppskattar att jag tappade ca 3 minuter och ja! jag hade en riktigt bra simning på G.

Ändå upp som förste gubbe i H40 strax före Kirschberger, Pasis ouppmärksamhet till trots. Framme vid cykeln låg hjälmen på marken och mina Pivlock VMAX såg jag inte...Grrrrrrrrr! Det är bättre med påssystem á la Ironman. Då får man ha grejjerna i fred.

Upp på cykeln med relativt hög puls. I Kalmar snittade jag 140 med en uppmätt maxpuls på cykel på 168. Känns iofs lågt men jag antar att jag kompenserar det med slagvolym. Första kilometrarna brukar jag tillbringa med att sänka pulsen men den ville inte ner under 150 hur försiktigt jag än trampade. Inte heller om jag åkte på hornen ville den ner. Känslan i benen var Ok så jag matade på och passerade flera i klassen som startat framför. Efter lite växelkörning med Oscar så la jag mig på 12 meter och då tyckte norrmannen som sedan vann H45 att han skulle lägga sig i den luckan. Det tyckte inte jag så jag cyklade  upp till honom och lade kärleksfullt min hand i ryggslutet och var extremt tydlig när jag påpekade att jag inte lämnade 12 meters lucka för att han skulle lägga sig i den och fisa varmluft. Han verkade fatta grejjen.

Snittpulsen på cykeln blev 150 och snittfarten 1 km/h lägre än i Kalmar. Det störde mig lite i en 53 sekunder lång T2. Iväg på löpningen och jag insåg ganska snart att jag skulle få sota för att jag i drygt 2h 38min legat på 89% av maxpuls. Efter bron kände jag att jag var på väg mot en TBS (Total Body Shutdown) och jag gjorde vad jag kunde för att förbereda mig. Herre gud, vad långsamt det gick. Tankarna och känslan från Kalmar 2011 projekterades på insidena av pannbenet och mitt fokus gick från att prestera till att åtminstone säkerställa en finishertröja. Att stänga säsongen med en DNF (Did Not Finish)fanns inte på universums karta denna gången oavsett hur jag skulle ta mig i mål. Det har jag gjort en gång och aldrig mer (...om inte det är på grund av allvarlig skada, skjukdom eller bevarae mig väl dödsfall). På banan fanns tävlande som sprang utan både armar, ben eller syn och vem skulle jag då vara att kliva av banan för att det började bli lite jobbigt? Vad skulle jag implikera till alla funktionärer som säkert lagt dagar för att förbereda sig inför sin uppgift att se till att vi får ett bra race. Nä, ribben för DNF har jag lagt högre än så...

I det svängda fokuset ingick också att i tragikomiken istället stötta mina medtävlare med lite glada tillrop, vinkningar och sneda leende. Något jag brukar ha svårt för när jag är i prestationsbubblan. Nu blev det en överlevnadsstrategi. Shit, vad jag blev omsprungen och tillslut garvade jag åt det. Kroppen ville inte och att se en Lars Rosencrantz stapplandes genom Skärhamn bör ha kunnat avskräcka vem som helst från att någonsin prova triathlon.

Jag levererade i alla fall en DTF (Did Truly Finish) och landade en T-shirt.

Nu följer ett par veckor av alternativ träning. I källaren hänger en RedCord och jag skall hitta tillbaka till styrketräningen. Simningen håller jag vid liv, cyklingen blir mer av en aktivitet för att njuta av fint väder och löpningen skall jag bara underhålla. Jag skall också utveckla min business, planera vårens West Coast Triathlon Camp, coacha på Fuerteventura och en hel massa annat bus.

Jag missade anmälan till Kalmar och jag vill gärna tävla utomlands. Tyvärr är det flesta IM-tävlingar för oss 90+ utsålda så tävlingssäsongen 2013 är ännu TBD. Fast 2013 skall jag tävla i 85+... Jag känner en pyrande, kittlande och brännade IRF i kroppen...

Först i vattnet, Ironman Kalmar 2012

Fotograf: Skapligt dragen krogbesökare på väg hem, 03:56

Det märktes tydligt att tävlingen låg en vecka senare än vanligt. Gatuljusen på ölandsbron syntes ännu och solstrimman bakom Öland var bara knappt förnimbar. Mina steg ner mot Kattrumpan kl. 03:50 för att tillsamman med Wolff genomföra den absolut bästa simningen på hela året ackompanjerades som vanligt av ropen och skriken från några glada nattbadare på väg hem från krogen. Tänk så olika man kan välja att spendera en lördag i mitten av augusti. Vi hade en episk insimning i ett spegelblankt Kalmarsund där mörkret ännu gjorde att vi hade svårt att ta ut de verkliga landmärkena längs banan. Redan de första armtagen indikerade att kroppen kände med på noterna - en känsla som i allra högsta grad gått upp och ner under exakt ett år och en vecka. Torbjörn - den här stunden är lika härlig varje år och för mig starten på tävlingen. Tack!

Frukost på Witt med Kaj och Merja innebar tekniksnack och en sista-minutenändring... I flaskorna skulle jag blanda koncentrerad sportsdryck och bara toppa upp styrflaskan. På så vis skulle jag kunna köra min egen dricka hela vägen.

I växlingsområdet funkade allt perfekt - hjulen pumpade, flaskorna fyllda och gel'en på plats. Hem till hotellet för det klassiska och så ovärderliga och magiska 3:e toalettbesöket - sen ombyte till våtdräkt. Jag hade med avsikt hållt nere på fast föda under fredagen för att säkra tom mage på racet. Att sedan komma ner till Kattrumpan och känna energin och laddningen i luften var magiskt. Trots att jag har hyfsad koll på simningen känner jag alltid störst nervositet inför den - jag vet hur fruktansvärt trött jag är efter de 400 första metrarna. Laglydig som jag är gled jag ner i 55-minutersfållan och tråcklade mig fram till repet. När nationalsången dånade så tog jag mig tid att bara släppa alla negativa tankar, ta ett par djupa andetag och låta energin rusa genom kroppen. Sen gick starten...
Så här i efterhand borde jag lagt mig i PRO-fältet och därigenom skaffat mig snabbare fötter att gå på. Min upplevelse är att jag nu som vanligt drog en andraklunga och jag landade in på en 33:e simtid totalt och 3:a i Male 40-44 undrandes var Ted var som de tidigare åren varit min måttstock. Ingen Ted i sikte och ingen Kirschberger...

T2 på 2 minuter och ut på min underbara Trek SpeedConcept 9.9. Tyvärr rullade den med 404:or fram med svarta dekaler och ekrar men det var faktiskt inget jag lade så stor vikt under racet... Åtgärdas snarast, dock! Pasi dånar förbi efter någon kilometer och jag tänker att "Hallå där, det är 180 km kvar" och det verkar som att telepatin var igång för genast gick han in framför och höll igen över bron och genom Färjestaden. Riktigt trist att sedan behöva se honom med punka vid vägkanten på Allvaret. Bryt ihop och kom igen! På starka ben borrade jag ner till vändpunkten och när jag passerade Wolff strax efter den så höll han på att blåsa av vägen. Jag och en fransman turades om att köra och vi hade båda tydlig respekt för reglerna kring drafting. Det hade inte de två italienare och två ryssar som vi kom ikapp och förbi. De såg en chans att få en skön resa och hängde på. Ibland skulle de upp och stöta på cyklistvis och då kom alla fyra i samlad tropp. Som sagt - jag är laglydig och höll mina 10 meter - så också fransmannen och den tysk som också låg med. Domarna gjorde noll och i min begynnande irritation och energiförlust bestämde jag mig för att tala med den italienaren som tydligast gav fan i alla regler. Jag körde upp vid sidan om Alfio, tilltalade honom så artigt jag kunde som "Fucking cheater" och föreslog att han skulle "head back to italy and your drafting races". Om han tog mitt förslag till sig  eller att han faktiskt fått en penalty vet jag inte men efter rondellen i Kalmar var han inte längre med. Vid 130 km hade jag en period när benen inte vill riktigt som jag, pulsen låg kvar trots att jag slog av något på den rullande banan. Asfalten var hemsk och jag började bli lite grinig men höll mig till sällskapet med tysken och fransmannen. När Kirschberger körde förbi med 8-10 gubbar bakom sig var det ett kvitto för mig på att jag ändå körde tillräckligt fort. När Wolff däremot smög upp bakom och tjingsade med klar stämma blev jag orolig. Han borde varit låååångt bakom... In i växlingen hade jag tappat 16 placeringar och var nu 49:a totalt och 5:a i klassen.

I Kalmar möttes vi av en fantastisk publik vilket verkligen bar oss genom växlingsområdet...eller var det det faktum att Wolff växlade samtidigt som gjorde att det gick smärtfritt? På med talkade kompressionsstrumpor och skor och iväg. Shit, fötterna domnar...är det nu jag skall in i samma dimma som förra året? Hjärnspökena dansade fanimej Schottis i huvudet på mig. Vad är fel? Andningen är OK, pulsen känns OK men fötterna domnar... Går förbi Wolff i första vätskekontrollen utan att ha någon känsel i fötterna, Vatten-Cola-vatten. Shit, det bränner och sticker i fotsulorna... What to do? Lossade snörningen och kände genast lättnaden - magiskt! Bra fart efter första stationen - självklart med förra årets ras längst upp i medvetandet. Jag kände tydligt att jag kunde stått kvar i vätskestationen och druckit liter så jag bestämde mig tidigt att ta tillvara på vätskestationerna som en resurs för påfyllnad och kort vila. Därmed blev det så att jag gick igenom samtliga vätskestationer (24 st) - ett glas vatten vid första bordet, 2 glas Cola och sedan 2 glas vatten varav ett över huvudet blev rutinen. Vad nettoeffekten av det blev är svårt att säga; säg att jag tappade 30 sek per station...det är 12 minuter. Om jag sprungit igenom hade jag inte fått i mig samma mängd Cola - hur hade det påverkat löpningen? Slutligt snitt på 5:06 min/km indikerar ju ändå att det gått i anständig fart mellan stationerna.
Som tur var stod Jenny och barnen och skrek sig hesa på Södra Larmgatan just där vi lämnade det kokande målområdet för att ge oss ut på de mentalt prövande sista tysta 3 km till vändpunkten.

När jag såg Göran på sista varvet någon kilometer innan mål tjoandes och skrattandes kände jag en oerhörd ödmjukhet inför den osannolika tur vi båda hade för 7 veckor sedan när vi i nära 50 knyck drog in i en bil som korsade vår körbana. Att se honom där var så enormt rörande och jag är så tacksam för att jag vet att vi snart kommer kunna träna ihop igen!
Sista milen gick såklart på vilja. Benen värker, jag har ingen riktig koll på tiden och jag vet att jag blivit omsprungen av ett antal med både gröna och rosa band på armen men jag trummar på när jag kan se siffrorna på klockan i målportalen visar de 9:18:45 tror jag och min tanke är att jag hinner innan de slår om till 9:20 men det är lite för långt fram och jag passerar mattan på 9:20:51 - en tid som är 9 minuter bättre än tidigare bästa och ger mig en 11:e plats i klassen och totalt 90 placering i tävlingen. Jag tillåter mig såklart att vara fantastiskt nöjd utan att kunna släppa tanken på vad jag skall göra när jag sätter mig vid ritbordet för att skissa på framtiden. 2 platser och 7 minuter från Kona var OK i år - det var inte mitt egentliga mål. Men nu känns det som att jag har vittring - bara jag lär mig springa....

Tack Jenny för att du är med på resan och för att du ibland styr upp mig när det behövs. Tack Leah och Axel och för att ni hejjar på mig när jag är som tröttast. Tack alla goa träningskompisar i Göteborg, Halmstad och på andra ställen som inspirerar. Ann - tack för dina sköna ord på vägen och tack Lotta för din uppmuntran! Tack Göran, Johan och Paul på Cykelmagneten för grym support i samband med kraschen och tack Johan på Trek Bikes för att du hjälpte till att driva på... Tack, Henke på Triathleten.se. Erik på Bliz - tack - vet fortfarande inte om du släppte sprintsilvret med flit för att hålla mitt mod uppe...

Jag hade nöjet att moderera en frågestund i samband med
pastapartyt på torsdagen.

Ett sista tack till min fantastiska ISM-sadel - om ISM och vår fantastiska framfart i cykel- och triathlonsverige skriver jag mer om senare! Men jag vet - jag vet att bland de 1325 som startade IM Kalmar var det några som hade en bekvämare resa än andra och jag vet att det finns de som idag två dagar efter race funderar på när full funktionalitet återkommer... Bland de förstnämnda är sannolikheten stor att du hittar en ISM-sadel på cykeln.

Nu är det Tjörn nästa och sen rast och vila...

Fotograf: Jenny Rosencrantz

Tur att jag inte är elit...

Folke Rydén har vart framme igen...

http://www.svt.se/2.179888/1.2826652/konsten_-_och_kostnaden_att_vinna

GoStrong!

AXA Malmö Triathlon

Ofokuserad från början...prylarna löst i bilen, inte kollat PM'et, lånat framhjul med svarta dekaler istf vita, svarta ekrar istf vita, punkaburken fasttejpad i en flaskhållare, döda flugor på gaffeln, otvättad baksving osv... Tacky, helt enkelt.

Som vanligt började jag tävlingsdagen med att simma banan. Strandnära och i sällskap med några av de boende naturisterna vilket mer skrämde än förgyllde en annars vacker morgon. Skön känsla i vattnet. Tillbaka för frukost och kaffe och sen riggning av hojjen.

Simstart och andra plats runt första bojjen med två frimärkena Gary och Mike på fötterna hela resan. Kanske skulle provat lite ryggsim ett tag för att slippa vara lok. Upp och iväg på cykeln och det finns en del att jobba på när det gäller graciösiteten i samband med uppsittningen på cykel kan jag lova... Bara Mike mellan mig och det vi båda var övertygade om var en pace-motorcykel. Att den var utskickad av tävlingsledningen var helt klart. Lätt förvånad när den plötsligt stannar vid en korsning - men va' fasen 150 längre fram står ju en funktionär så vi borrade båda vidare. Gary som låg trea såg att funktionären blev alldeles vilsen, stannade och fick vägen utpekad för sig. Själv spenderade jag nog 4 minuter för mycket på cykelbanan - något som kostade mig guldet i H40. Men, men - vi är skyldiga att kunna banan själva...

På starka ben cyklade jag i alla fall ifatt Gary men det gav lite tunnare löparben, tyvärr.

Så i väntan på nästa "riktiga" batalj på Olympisk distans får min seger i Göteborgs Triathlon räknas :-)

Tävlingsplatsen ligger fantastiskt bra, simbanan strandnära, cykelbanan har en del övrigt att önska och löpbanan helt superb! Funktionärsinsatserna var helhjärtade men klart bristfälliga. Med avslipade kantigheter har tävlingen potential att bli en höjdare!

Förresten - idag skrattade jag åt en golfare på hål 3 på Tylösand norra. Han stod på tee och pinkade ut i ruffen. Igen fick jag när jag själv halade ut och pinkade i sned motvind...och "blötte ner" armbågspad'en på högra pinnen... Sådär, va?