Om att ta paus...
Ända sedan sommaren jag fyllde tretton har windsurfingen präglat mitt liv. Jag har valt vänner, utbildning och fru utifrån mitt totala committment till windsurfingen. Jag har valt arbete, semesterresmål, bil, favoritlänkar i datorn, kläder, barnens leksaker och sommarstuga utifrån tanken att jag skall kunna windsurfa. Jag har tillbringat oräkneligt många onödiga timmar på stranden i väntan på vind och vågor med ett vagt löfte till mig själv att "den kommer snart". Många är de stunderna då jag funderat på att stämma väderprognosinstituten på feta summor pengar grundat på helt felaktiga väderprognoser.
Från den stund jag accepterade mig som en del av endorfinjunkie-communitien som tritahleter medvetet eller omedvetet befinner sig i känns windsurfingen inte lika viktig längre. Då, så sent som för 1,5 år sedan kunde jag lägga sjuka summor på carbonbrädor, carbonmaster, segel i exotiska material och resor till alla världens surfmekkor i jakten på den perfekta vågen, den perfekta cut-backen eller bottom-turnen.
Idag lägger jag samma sjuka summor på samma exotiska material men i helt andra geometriska former. Nu är det futuristiska cykelramar, alienliknande huvudbonader och lättare löpskor pengarna går till i jakten på sekunder och minuter i tävlingssituationen. Kanske är det inte bara i jakten på minuter och sekunder - kanske är det så att imagen inom triathlon är precis lika hög som den är inom windsurfingen? Bra, för i så fall vet jag vilka spelregler som gäller!
Idag, när jag vet att windsurfingförhållandena i Varberg är de bästa som kanske givits i år sitter jag lugnt med ett leende på läpparna och ser fram emot intervallpasset i morgon när Axel spelar fotboll känns det verkligen som att jag tagit paus...inte lagt av, inte slutat, inte resignerat utan bara tagit paus. Paus från ett committment för at kunna hänge mig åt ett annat!
Från den stund jag accepterade mig som en del av endorfinjunkie-communitien som tritahleter medvetet eller omedvetet befinner sig i känns windsurfingen inte lika viktig längre. Då, så sent som för 1,5 år sedan kunde jag lägga sjuka summor på carbonbrädor, carbonmaster, segel i exotiska material och resor till alla världens surfmekkor i jakten på den perfekta vågen, den perfekta cut-backen eller bottom-turnen.
Idag lägger jag samma sjuka summor på samma exotiska material men i helt andra geometriska former. Nu är det futuristiska cykelramar, alienliknande huvudbonader och lättare löpskor pengarna går till i jakten på sekunder och minuter i tävlingssituationen. Kanske är det inte bara i jakten på minuter och sekunder - kanske är det så att imagen inom triathlon är precis lika hög som den är inom windsurfingen? Bra, för i så fall vet jag vilka spelregler som gäller!
Idag, när jag vet att windsurfingförhållandena i Varberg är de bästa som kanske givits i år sitter jag lugnt med ett leende på läpparna och ser fram emot intervallpasset i morgon när Axel spelar fotboll känns det verkligen som att jag tagit paus...inte lagt av, inte slutat, inte resignerat utan bara tagit paus. Paus från ett committment för at kunna hänge mig åt ett annat!
Kommentarer
Skicka en kommentar