Den ultimata utmaningen

Tyler Durden! Smaka på det namnet! Utan sammanhang låter det ganska slätstruket och skulle kunna höra till en man som går upp på morgonen, klär på sig en kostym som inte tvättats eller strukits på några veckor, knyter en fläckig slips runt halsen, pussar barnen hejdå när de går till skolan och åker sedan kommunalt till jobbet han befinner sig på för att förtjäna brödfödan. Men det är inte Tyler Durden. Tyler Durden är ett alter ego till en kille som jag inte vet namnet på. Tyler skiter i konventioner, är helt oberoende av materiella ting och hävdar att de till slut äger dig. Han är mer utmanande än vad de flesta någonsin vågar drömma om och han kan ändå inte pinka på en pissoir när andra tittar på. Personen vars alter ego han gestaltar är motsatsen. Tyler gör som han vill. Han gör det han tror på och det som gör skillnad för honom. Han är ingen egoist - jag skulle säga att han är omtänksam och generös. Han skapar utrymme för människor i sin närhet. Igår satt jag på Monarken och t...

Sitter i soffan med en Vitargo Gainer Gold, ett glas rött vin och en skål med SIA's apelsinchokladglass efter ett riktigt, riktigt bra intervallpass på Monarken. Jag gillar min Monark - så mycket att jag saknar den starkt emellanåt. Jag kan längta till känslan den ger mig i benen - känslan av så precis kunna balansera på den fina linjen mellan total mjölksyrakollaps och kraftfulla tramptag med tryck i kroppen. Idag blev det 6 x 4min @ 4,5 Kilopond och 80 RPM vilket ger 360 Monarkwatt vilket jag hoppas är riktiga watt. Detta är ett pass jag leendes kommer tänka på när jag river av de 12 milen i Motala - där vill jag dominera AG-klasserna och jag tänker skaffa mig ett så stort försprång att lättviktarna inte hinner springa ifatt mig. Jag vill kliva av cykeln oberörd och känna att jag är starkast. Jag vill köra så hårt att jag vet att de som jagar är ordentligt slitna. Det är på monarken nu i vinter jag skall lägga grunden till att det händer. Vill du träffa andra triathleter som...

1994 satte jag mig för första gången på en spinningcykel på Olympic Fitness Center i Göteborg. Det räckte - jag var helt hooked av guppdynamiken, av känslan av att vara i en bubbla, av hur musiken så enkelt styrde intensiteten och av hur otroligt skönt jag mådde efteråt. Jag gick Schwinn Johnny G's instruktörskurs och 1995 hade jag fasta klasser på Olympics schema. Mitt exhibitionistiska drag gödslades frisk i takt med att deltagarantalet på klasserna växte. Vi var hårt drillade på Olympic. Vi hade oerhört krävande kunder och konkurrensen mellan oss instruktörer var stenhård. Vi var många som odlade vår egen stil för att nå framgång. Min väg till framgång bestod av sann ärlig hård cykelträning... Alla de timmar jag sedan 1995 har skavt spinningsadel inomhus har jag såklart med mig i benen idag. Jag känner min cykelkropp oerhört väl. När jag strax före jul körde en 90-minuters klass för Triathlon Väst gjorde jag ett test. Jag bestämde mig för att guida deltagarna genom klassen...

Som du vet är jag svag för flygplatser ! Så ljuvligt att min Floridaresa då utgår från en sådan - bra start! "Vafan, står det RINNY på rumpan?" Det var inte utan att jag fick klippa till mig själv i huvudet för att fatta att jag såg rätt. De tre första milen skulle jag ju sänka pulsen på och verkligen gå defensivt men att jag efter 3 mil cyklade om Miranda Carefrae talade ju ett helt annat språk. Damproffsen startade 5 minuter innan oss och jag hade redan under de tre första milen passerat några tjejjer med "P" på vaden. Dagen före Raceday kände vi inte igen Florida. Bortsett från temperaturen kändes det mer som en novemberdag på svenska västkusten med blåst och regn på tvären. Havet såg precis ut som det gör en blåsig och regnig sommardag i Tylösand. Det innebär emellertid ett vatten som jag känner mig extremt bekväm i. Jag och Fredrik S-A hade ett par fina simturer till Tylön och tillbaka i meterhöga vågor så jag hoppades verkligen på att de förhållandena sk...

Jag älskar flygplatser. Sen har jag svårt att säga om det är den faktiska miljön, själva sammanhanget att resa eller mångfalden av människor att betrakta som skapar attraktionen.   Flygplatser är en plats för möten och avsked, permanenta eller tillfälliga. För mig är det en plats som andas förväntan och förhoppning och det är en plats där drömmar börjar och där uppnåenden (bra ord!!) stadfästs. För mig är det en plats där jag blir omhändertagen på sätt och vis. Gör jag inte som jag blir tillsagd kommer jag inte dit jag skall eller når mina mål (!!!). När jag befinner mig på flygplatser gör jag det i olika skepnader. Ena gången är jag på flygplatsen för att transportera mig till ett kundmöte, förhandling eller annan aktivitet som är direkt knutet till brödfödan. Då är jag kostymklädd med välputsade skor, färgmatchat bälte, en välstruken snygg skjorta, kanske en löst knuten Burberryslirre och med en stressad uppsyn och ett något forcerat beteende som förbanna...

OBS!!! Bittersurt inlägg!!!!  90% av all oro är obefogad hävdar en massa kloka gubbar och gummor och jag upplever precis just nu att det är sanningen och verkligheten! Sen i onsdags är jag själv med kidsen vilket ju är vansinnigt mysigt. Det blir också en annorlunda dynamik än när vi är alla samlade vilket jag tror är positivt. Jag tränar till exempel på att bara säga ja på barnens frågor om de får göra det ena eller andra eller om de får ha shorts på sig trots frost ute osv. Min stora, stora oro var att träningen under den så viktiga sista hårda träningsveckan innan Ironman Florida såg ut att bli extremt knapp. JAg hade en plan men den kändes inte helt tillfyllest och jag såg bara alla missade träningsmöjligheter jag hade framför mig. Ingen morgonsimning vare sig onsdag eller fredag och inte heller något långt cykelpass eller löppass på helgen. Möjligtvis hårda löpbandsintervaller på lunchen och på spinningcykeln i källaren. All denna oron var helt obefogad! Till 100%...

Jag gillar att klara mig själv och jag gillar att göra själv. Min pappa återkommer ofta till hur tydlig jag var tidigt i min bardom med att använda begreppet "kan fälv" (kan själv). Det förhållningssättet har jag med mig även idag på gott och ont. Det goda är att jag litar på min förmåga, är orädd och lär mig genom att göra, prova och göra om. Det onda är att att jag har svårt att jag har svårt att be om hjälp, delegera, svårt att lite fullt ut på andras insatser och säga nej. Kanske har jag missat ett och annat men jag har också vunnit en massa. För mig innebär att kunna själv en förmåga att navigera i livet och att kunna vara flexibel och förändringsbenägen. I denna andan infinner sig också ett visst kontrollbehov. Jag har till exempel svårt att köpa in viss typ av hantverkarhjälp då jag har bevis för att jag ofta kan lika bra själv. Andra typer av hantverkarhjälp köper jag gärna in - och särskilt de där ett misslyckande kan få kostsamma eller rentav livshotande följder...