Tyler Durden

Tyler Durden! Smaka på det namnet! Utan sammanhang låter det ganska slätstruket och skulle kunna höra till en man som går upp på morgonen, klär på sig en kostym som inte tvättats eller strukits på några veckor, knyter en fläckig slips runt halsen, pussar barnen hejdå när de går till skolan och åker sedan kommunalt till jobbet han befinner sig på för att förtjäna brödfödan.

Men det är inte Tyler Durden. Tyler Durden är ett alter ego till en kille som jag inte vet namnet på. Tyler skiter i konventioner, är helt oberoende av materiella ting och hävdar att de till slut äger dig. Han är mer utmanande än vad de flesta någonsin vågar drömma om och han kan ändå inte pinka på en pissoir när andra tittar på. Personen vars alter ego han gestaltar är motsatsen. Tyler gör som han vill. Han gör det han tror på och det som gör skillnad för honom. Han är ingen egoist - jag skulle säga att han är omtänksam och generös. Han skapar utrymme för människor i sin närhet.

Igår satt jag på Monarken och tryckte tröskelintervaller och kunde enkelt relatera till Tyler Durden eller egentligen sammanhanget som filmen Fight Club beskriver. Underbar film som det var längesedan jag såg. Jag har ingen Fight Club att gå till - men jag har en Monark i källaren. På den kan jag ta ut en del frustration. På den kan jag känna mig stark. På den kan jag lida. Om jag inte är vaksam ger den hänsynslöst igen med full kraft och golvar mig. Det är njutbart och avskyvärt. Gränsen mellan smärta och njutning är ju hårfin. Våra möten bygger på hatkärlek. Ibland lämnar jag mötena sargad både fysiskt och mentalt. Oftast vinner jag. När jag lämnar våra möten och känner mig som segrare undrar jag om min motståndare hade en dålig dag. Varför fick jag vinna? Jag är alltid mån om min motståndare - det är inte den jag slåss mot, det är mig själv. Jag vill ha lite mer Tyler Durden i mig.