Ironman Florida 2013

Som du vet är jag svag för flygplatser! Så ljuvligt att min Floridaresa då utgår från en sådan - bra start!

"Vafan, står det RINNY på rumpan?" Det var inte utan att jag fick klippa till mig själv i huvudet för att fatta att jag såg rätt. De tre första milen skulle jag ju sänka pulsen på och verkligen gå defensivt men att jag efter 3 mil cyklade om Miranda Carefrae talade ju ett helt annat språk. Damproffsen startade 5 minuter innan oss och jag hade redan under de tre första milen passerat några tjejjer med "P" på vaden.

Dagen före Raceday kände vi inte igen Florida. Bortsett från temperaturen kändes det mer som en novemberdag på svenska västkusten med blåst och regn på tvären. Havet såg precis ut som det gör en blåsig och regnig sommardag i Tylösand. Det innebär emellertid ett vatten som jag känner mig extremt bekväm i. Jag och Fredrik S-A hade ett par fina simturer till Tylön och tillbaka i meterhöga vågor så jag hoppades verkligen på att de förhållandena skulle bestå.
När klockan ringde hade jag fått 7 timmars fin sömn och jag kände mig utvilad och laddad och med en odefinierbar oro i kroppen. Havet hade lugnat sig och kvar var tre meterhöga bryt där det yttersta nog var 30 meter ut från stranden. Utanför det var det en platt Mexikansk gulf.

Med swimbag och grön påse för Morning Clothing i handen gick vi i relativ tysthet mot ett redan hektiskt växlingsområde. Body marking pågick för fullt och volontärerna gjorde sitt bästa för att upprätthålla ordningen på förvirrade triathleter samtidigt som de var enormt peppande och påhejjiga.
Jag hade egen pump med (slår mig i skrivande stund att den kanske hänger kvar i trädet som jag så fiffigt hängde upp den i inne i växlingsområdet) och den var sannerligen ett hett objekt. En dam bad om hjälp och att hjälpa andar är för mig ett bra sätt att ta bort fokus från nervositeten ett tag. MEN...när jag drog loss munstycket från hennes ventil följde naturligtvis den avskruvbara ventiltoppen med och rullade bort från oss i mörkret. Med mindre än 30 minuter till start hade jag fixat en till synes ofixbar punka - allt i goda intentioner. Det vore så lätt att konstatera att "ge fan i sånt som inte angår dig" - men så funkar inte jag när någon ber om hjälp... Hon kom dock iväg i tid tillslut efter en gräddfil till servicetältet. Nästa vädjan om hjälp kom från Ben. Ben är amputerad från vaden på högra benet och bad mig hålla i honom i det kraftiga beachbreaket som annars hade slagit omkull honom. När damproffsens kanon small kändes det härligt att få ge honom en tung knuff igång och jag såg honom försvinna ut genom vågorna.

På de två varven spenderade vi säkert totalt 3 minuter bara med att ta oss igenom beachbreaken och jag såg flera framför mig som hade uppenbara problem. När jag kom upp efter andra varvet trodde våtdräktsavdragarna att de skulle få ner mig i sanden...Tjena! Gött att få in nån deciliter sand innanför trishortsen... No way!
Lång löpning upp till blå Bike bag och sedan lång löpning till ombyte. Både hjälm och skor skall ligga i påsen för Age Groupers. Jag valde att springa barfota med skorna i handen genom hela växlingsområdet. Redan första pedaltaget kändes ljuvligt starkt. Kraften fanns där från början - det som inte fanns där var pulsangivelsen på min 310 XT. Den hade strulat lite innan och jag hade till och med en helt ny givare med mig - som jag valde bort för en chansning som inte gick hem. OK - ingen puls och definitivt ingen effekt. Bara känsla kvar då. En bra sån. Cyklade förbi snygga Emma Graaf för dagen, liksom jag, dressad i snövit Fusiondräkt. En dräkt jag skulle få se en gång till under dagen... Samma sak med den ljusblå dräkten jag swischade förbi efter 30 km...
Trots fantastiska ben gick jag defensivt. Jag visste att jag var kort på löpträning och ville köra så safe jag kunde och ändå spänna bågen. Svår kombo... Efter 60 km kom ett drafting team upp och förbi och jag hade lite småspetsig dialog med en Mr. Williams då vi hade uppenbart olika syn på hur långt 7 meter är. Väldigt olika syn... I den gruppen låg också Jochen... Han satt längst bak med händerna på hornen...i resterande 120 km utan att göra minsta antydan till att ligga på topp. För mig är det prestige att hålla mina 7 meter och efter ett tag gjorde faktiskt övriga det också. Alla utom Jochen, såklart!

Med 30km kvar till växling var vi en rätt stor och välblandad grupp med cyklister. Förutom tätgruppen i AG fanns där ett antal damproffs och några herrproffs som uppenbarligen halkat efter. Stor eloge till domaren som vi hade med oss hela vägen och som gjorde ett utmärkt jobb i att hålla i sär oss. JAg hade en vansinnigt rolig, skön och enkel cykling.

4e plats på långdistans-RM H40, Motala

T2 gick långsamt - avsiktligt. Fusions Speedtop som hållt mig sval på cykeln skulle av och ett tight linne skulle på. Gels skulle i fickorna och racebelt skulle på. Dessutom tog jag två riktigt friska inhalationer av Bricanyl med Motala i ganska färskt minne. Jag tyckte verkligen fräschören i benen från cyklingen satt i på väg ut ur växlingsområdet och jag joggade till och med om en som lämnade området strax före mig. Jaghar inte lärt mig kissa i löpsteget så jag for in på ett dass vilket gav en bra check på vätskeläget. Sen stumnade benen ganska snabbt och jag kände att det skulle bli en tuff mara - tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag är van vid att vara jagad på löpningen men nu började löpare bakifrån rinna om på ett illavarslande sätt och jag hade inget att sätta emot och efter vändpunkten på första varvet efter 11 km gick jag igenom den första vätskestationen och drack massor. När sedan svenskarna bakom mig började komma ifatt sjönk modet i samma takt som låren smärtan och orörligheten i låren ökade och jag insåg såklart att en Kona-slot skulle vara svår att hämta. Dessutom - med den löpningen jag presterade just nu hade jag inte på Kona att göra...

Så med facit i hand ledde jag min AG stora delar av racet fram till löpning där jag gick ut som 3a och 61a totalt. Jag föll därefter till som en sten till 27a i AG och 177a total. Med samma facit är jag nöjd över prestationen - jag gjorde vad jag kunde med de förutsättningarna jag hade för handen. Resultatet önskar jag dock såg annorlunda ut. Det var en härlig vecka med bra boende på the Summit, kul sällskap, roligt häng och bra expo. Dessutom som helhet ett mycket bra arrangemang. Rekommenderas!

Foto: Martin Edofsson

Jag tror Sverige var det land utom USA som hade flest deltagare på startlinjen - det är lite coolt. Nästa år blir det säker fler - jag passade på att registrera mig för nästa år. Jag vill passa på att gratulera Magnus Orrebrant till en startplats på Kona för största PB't - sådant får man Konaslot för i Executive Challenge. Nu gäller det att springa, Magnus!

Närmast på agendan står ett laktattest hos Aktivitus och sen några dagars träningsfritt till. Jag faller till föga och satsar på en Monark 828e för innecyklingen - jag ser så många i min närhet som gör fina resultat efter att ha spenderat vintern med en massa Watt. Mer om det inom kort.

Till helgen 16-17 november möter jag kunder på Sweden Bike Expo i Kista. Där kan du som besökare komma till monter B:1 och klämma på (och köpa) ISM's grymma sadlar och kolla in Biknd's cykelväskor. Jag kommer dessutom att ha ett riktigt bra erbjudande på min linjehoj (Trek västing - Madone 7series) i kombination med en Biknd cykelväska. Varmt välkommen!