Flygplatser

Jag älskar flygplatser. Sen har jag svårt att säga om det är den faktiska miljön, själva sammanhanget att resa eller mångfalden av människor att betrakta som skapar attraktionen.  Flygplatser är en plats för möten och avsked, permanenta eller tillfälliga. För mig är det en plats som andas förväntan och förhoppning och det är en plats där drömmar börjar och där uppnåenden (bra ord!!) stadfästs. För mig är det en plats där jag blir omhändertagen på sätt och vis. Gör jag inte som jag blir tillsagd kommer jag inte dit jag skall eller når mina mål (!!!).

När jag befinner mig på flygplatser gör jag det i olika skepnader. Ena gången är jag på flygplatsen för att transportera mig till ett kundmöte, förhandling eller annan aktivitet som är direkt knutet till brödfödan. Då är jag kostymklädd med välputsade skor, färgmatchat bälte, en välstruken snygg skjorta, kanske en löst knuten Burberryslirre och med en stressad uppsyn och ett något forcerat beteende som förbannar och hånler åt barnfamiljernas styr med barnvagnar, barnstolar och resesängar som skall polletteras vid ”skrymmande bagage”. Det är då jag har kort tålamod inför köer till incheckningen och det är då jag suckar högljutt åt barnfamiljernas sävlighet och när ovana resenärer måste slussas igenom metalldetektorn upprepade gånger för att de glömt bälte ena gången, klockan andra gången och för att de har rost i kalsingarna tredje gången. Hallå – kom igen nu! Skall ni fira semester så vänta åtminstone till planet lyft, goddamnit.

Andra gånger är jag på flygplatsen som semesterfirare och fan ta alla businessresänerer med sina stressade beteenden, högljudda suckar och menande hånleenden när cykelkartongen välter samtidigt som barnen högljutt kivas om vem som först skall lägga upp sin väska på rullbandet vid incheckningen.  Det är då jag har lust att be dem dra dit där det är riktigt jävla mörkt när jag hör deras uppgivna suckar när remmarna från barnens handbagage fastnar i röntgenmaskinen eller när jag stoppar upp kön för att jag inte vet vilken ficka passen ligger i och i vilken väska jag la boardingkorten. Hallå – jag är på semester, goddamnit.

Oavsett i vilken skepnad jag än besöker flygplatser iakttar jag gärna mina medresenärer. Jag upphör aldrig att förvånas över att det faktisk finns, säker både adekvata och med i normala fall sunt förnuft, människor som tar en stor stark vid 04:55 i väntan på Boarding. I min värld är det bland det sista jag skulle komma på att vilja ha just vid en sådan tidpunkt. Jag imponeras över att skjortbutiken är öppen och säljaren med full iver går igång och vill sälja 3 Etonskjortor till priset av två.  Jag avundas hur piffiga majoriteten av de som jobbar på flygplatser är oavsett om klockan är 04:30 på morgonen eller 23:00 på kvällen.

Just idag skedde besöket på flygplatsen i racemode på väg till Florida och Ironmantävlingen där. Jag är helt utom räckhåll för andras stressade beteenden, högljudda suckar och menande hånleenden och jag har just köpt en fin liten trådlös JBL-högtalare.

Var det en suck av längtan bort jag hörde från den kostymklädde herren bakom mig med välputsade skor, färgmatchat bälte, en välstruken snygg skjorta med en löst knuten Burberryslirre och med en stressad uppsyn och ett något forcerat beteende när jag började diskutera med incheckningsvärdinnan huruvida cykeltransporten var betald eller inte.

Kanske var det en suck av undran över vilken cykel det ligger nerpackad i min cykelkartong?

Kanske ville han också bort ett tag.