Fan vad långsamt du springer, Johan....
Hur kommer det sig att många uppenbarligen tycker det är mer givande att trycka ner folk i omgivningen än att lyfta dem? Hur kommer det sig att det finns människor som tror att de själva blir större genom att göra andra mindre? Vad är det som gör att en del får ut mer av interaktionen med omgivningen genom att på något vis nedvärdera, såga eller på annat sätt minimera människor än att lyfta, peppa och positivt bekräfta dem?
I tisdags sprang vi 6x800 på Ullevi IP's rätt trötta men fullt dugliga 317 meters rundbana. Det var jag och så var det fartkanonerna... Vi var en bit in i serien, hade kommit halvvägs i en 800-ing och Johan hade skaffat en liten lucka till resten av gänget när en cyklist på cykelbanan intill plötsligt skriker för full hals "Fan vad långsamt du springer, Johan...."...
Johan brydde sig inte det minsta vilket är den sunda reaktionen. Han vände sig inte ens om för att kolla vem som är så urbota dum att man för full hals orkar häva ur sig något sådant. Förmodligen var han inte atlet. Förmodligen var han inte ledare. Förmodligen har han ett enormt hävdelsebehov. Förmodligen har han aldrig själv kunnat springa fort. Förmodligen är han grymt avundsjuk.
Bara ett klargörande - Johan är grymt snabb...
Som triathleter och hårt tränande idrottare vet vi hur mycket ett uppskattande ord i en ansträngd träningssituation gör. Du vet säkert själv hur gott det känns att möta en likasinnad ute på ett träningspass och bara få en vink, en gest som talar om att "jag vet hur du har det". Du vet hur mycket du lyfter av att få ett "Bra jobbat", "Kom igen nu" eller "Nu kör vi". Om du tävlat på vändpunktsbana är det faktiskt något som kan rädda dagen...att springa och längta till att känna igen ett ansikte för att få samhörigheten bekräftad, att få hjälp av dina vänner och klubbkompisar.
Citius, altus, fortius!
I tisdags sprang vi 6x800 på Ullevi IP's rätt trötta men fullt dugliga 317 meters rundbana. Det var jag och så var det fartkanonerna... Vi var en bit in i serien, hade kommit halvvägs i en 800-ing och Johan hade skaffat en liten lucka till resten av gänget när en cyklist på cykelbanan intill plötsligt skriker för full hals "Fan vad långsamt du springer, Johan...."...
Johan brydde sig inte det minsta vilket är den sunda reaktionen. Han vände sig inte ens om för att kolla vem som är så urbota dum att man för full hals orkar häva ur sig något sådant. Förmodligen var han inte atlet. Förmodligen var han inte ledare. Förmodligen har han ett enormt hävdelsebehov. Förmodligen har han aldrig själv kunnat springa fort. Förmodligen är han grymt avundsjuk.
Bara ett klargörande - Johan är grymt snabb...
Som triathleter och hårt tränande idrottare vet vi hur mycket ett uppskattande ord i en ansträngd träningssituation gör. Du vet säkert själv hur gott det känns att möta en likasinnad ute på ett träningspass och bara få en vink, en gest som talar om att "jag vet hur du har det". Du vet hur mycket du lyfter av att få ett "Bra jobbat", "Kom igen nu" eller "Nu kör vi". Om du tävlat på vändpunktsbana är det faktiskt något som kan rädda dagen...att springa och längta till att känna igen ett ansikte för att få samhörigheten bekräftad, att få hjälp av dina vänner och klubbkompisar.
Citius, altus, fortius!
Kommentarer
Skicka en kommentar