Reflektioner i segerrus

Först vill jag be om ursäkt för den långa tid som förflutit sedan senaste inlägget och det enda jag kan skylla på är taskig nätåtkomst via 3's 3G-dongel i Tylösand...

Kalmar är över och förbi för i år och en viss känsla av tomhet infinner sig hos mig. Trots att det bara var andra året så känns det på något vis som att Järnmannen i Kalmar är och förblir en framgångsrik institution i den svenska triathlonvärlden. Ett underbart bra arrangemang och med det nya TC't så överträffade det förra årets genomförande. Väl fungerande langning på stationerna och underbart hejande publik gjorde såklart sitt till för den lyckade tävlingen. Stort tack för det och på återseende snart! Innan jag lämnar generalismen kring Kalmar måste jag få slå fast hur imponerande det är att kl. 21.40 stappla hem från Krögers på Larmtorget efter 2 cl Gammeldansk (bensäkert tips för att få magen att kunna känna hunger...), en Husets hamburgare och två stora San Miguel och fortfarande se deltagare gå i mål...Snacka om maxad mental styrka...ja, alltså inte att stappla hem från Krögers och titta utan att orka kämpa sig i mål efter närmre 15 timmars idogt sportande...

Tävlingen då? På numera klassiskt manér gjorde jag en Wolffram, dvs jag provsimmade Kalmarsund 04.00 tävlingsmorgonen bara för att i år tappa känseln i både fingrar och tår. Den klassiska hyperventileringen i überkallt kolsvart vatten var gjuten och ambitionen att köra hela simbanan försvann snabbt både på grund av kylan men också för att bojarna saknades. Jag saknade dig, Torbjörn!

"Två minuter till start"...molnen spricker upp och solen tittar igen och det varma vattnet innanför våtdräkten finns kvar trots ett par korta vändor i det kalla vattnet...varmare nu än i morse...tar ett par sekunders absolut stillhet med djupa andetag och lämnar alla tankar och söker total tomhet..."En minut till start"...skakar liv i kroppen, sätter gogglarna till rätta och känner att öronpropparna är på plats...tar ett par steg ut i vattnet för att verkligen säkerställa första startled och sen går tutan...mot en lång dags arbete. Första varvet helt smärtfritt och rakt på bojarna med fritt vatten. Hittar inga fötter utan gör jobbet själv med känslan av att ledarkanoten nog är ganska nära på hela varvet. Andra varvet innebär större trängsel men jag lyckas ändå hitta ganska fri väg med långa lugna armtag och känslan av en väl balanserad position i vattnet. Tredje och fjärde fortsätter med samma känsla av kontrollerad och snabb simning. Upp på rampen...ser ingen framför mig...shit, har jag bara gjort tre varv...? Nej inte en chans - vidare nu - cykeln väntar. Håll nere pulsen, nere, nere, lugn löpning, ner med dragkedjan, var e snodden? Kom igen var en snodden? Av med badmössan, var e de andra?? Av med dräkten, på med hjälmen och brillorna och sen iväg. Shit, krockar nästan med Ted när han kommer från vattnet!!! Var jag före honom?? Yes, vad gött då får jag hans rygg på första cykelvarvet :-)) 6:e simtid och 16:e T1-tid

Med viss lärdom av förra året väljer jag att lägga fokus de första kilometrarna på att få ner pulsen vilket inte är lätt med pigga ben, medvind och vetskapen att ca 600 triathleter jagar bakom...Efter ca 8 kilometer hör jag det välbekanta swoschande ljudet av ett diskhjul och ser Ted smita förbi. Förstår att jag då bör ha 5-6 cyklister framför mig utifrån infon jag fick vid T1. Efter ytterligare en mil kör jag om två av dessa men blir ganska snart omkörd av en av dem - Pontus Lindberg som slutade som totaltvåa. Känslan av att avverka kilometerskyltarna och vätskestationerna ger massor av kraft till benen och jag gör en riktigt intelligent cykling och följer helt planen att hålla igen i de få uppförsbackar som banan erbjuder och trycka på desto mer när det går nerför - motvind har jag nästan vant mig att tycka om... Jämn effekt verkar vara A och O för att inte röka benen. Efter ganska precis 4 timmar börjar jag få svårt att hålla pulsen uppe och med två mil kvar ger jag mig själv tillåtelse att släppa av lite på trycket, variera sittställning, stå i backar osv för att förbereda kroppen för löpningen. Energiintaget fungerade helt grymt under hela cyklingen. Jag drack drygt 1,5 liter/sportdryck varv och sög i mig 5 stycken ENERVITENE SPORT COMPETITION som jag hällt över i en liten cykelflaska och som jag tryckte i mig 1 ENERVIT PRESPORT per varv. Jag är övertygad om att PRESPORT'en under cyklingen blev en av framgångsfaktorerna...även om den skall användas som Loader...
Underbar publik och familjen som bar fram mig gjorde att mina 4.49 räckte till en 18:e cykeltid totalt...helt enormt och jag får gåshud när jag skriver...

Så länge jag kan minnas har min hjärna lurat mig och hela tiden talat om för mig att jag inte kan springa. Tyvärr har jag lyssnat lite för mycket på den...idag hade jag dock bestämt mig för att luras tillbaka...en av strategierna var att jag skulle uppmärksamma alla som gjorde en ansats att heja på mig längs med vägen. Det kunde vara ett lillfinger i luften, ett tjostigt och flåsigt "Tack" eller en ordentlig vink med högerhanden...det viktiga var att ge en positiv affirmation tillbaka. Det var underbart att springa med den strategin eftersom jag fick hålla hjärnan ganska upptagen med att vinka åt folk längs banan...både publik och medtävlare...

T2 kommer inte gå till historien (157:e tid) men jag skulle ju kränga på mig ett par kompressionsstrumpor...de sitter på från start i Clearwater! Brillor, keps, strumpor med vaselin i och ett par DS Trainer - helt oprövade på distanser över 10 km - och sen iväg! Lätta ben! börjar i 4.10-fart fram till första vätskan...har svårt att få ner farten men inser att det är ett måste...annars kommer släggan kvickt. Dricker sportdryck vid varje station och på hemväg på första varvet trycker jag i mig ytterligare en PRESPORT tillsammans med lite vatten. Lättätet! En bit in på första benet på andra varvet börjar vaderna kännas stumma...men som sagt...jag skulle inte låta hjärna lura mig så jag fortsätter att le och vinka...och det funkar! Jenny langade ett bälte med mer Enervit helt enligt plan samtidigt som jag fick med mig hennes "Här och nu" och "Du ser så stark ut". Efter vändpunkten höll jag på att tappa kontrollen på min lurade hjärna men då dök hon upp...hon som kan simma :-)) och påminde mig om att jag visst kan springa och att det "går fortare än jag tror"...Uj, vad det kändes bra i det läget...lite av en kritisk peppning faktiskt...För att hålla liv i hjärnlurandet började jag räkna...1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-9-8-7-6-5-4-3-2-1 osv...tills jag märkte att det blev för svårt och att 6 och 7 började komma i fel ordning...så jag började tala om för mig vad det var jag egentligen skulle koncentrera mig på att göra..."En-fot-framför-den-andra"...blev mantrat ut till sista vändningen. De två första varven går på relativt jämna 1.10. När jag rundar yttre konan på sista varvet är klockan 15.50 med sju kilometer kvar hem och jag förstod att 9.30 kanske var inom räckhåll...med en totallurad hjärna blev det en helvetisk ekvation att försöka räkna ut hur fort jag var tvungen att springa för att klara 16.30 om klockjäveln gick rätt vill säga...just där och då orkade jag inte räkna...men när Morgan dök upp någon kilometer senare och peppade mig frågade jag om han visste vad klockan var och hur långt det var kvar och fick ett "25 minuter till 16.30" och "nej" till svar. OK - 9.30 är inom räckhåll och fullt görbart. Jag tror aldrig benen känts så lätta som just då...farten gick upp och mungiporna likaså. Tiometerspromenaderna vid vätskan förkortades till 3 meter och "en-fot-framför-den-andra" blev svårare och svårare att hinna med att uttala...Sista vätskestationen känns det som jag flyger förbi - även om inte verkligheten var sådan - och när jag ser hustaken på Ängö är det med lättnad i hela kroppen. I rondellen strax innan gamla växlingsområdet skriker Morgan att jag 3 minuter på mig...och det går faktiskt att öka lite till. In på målrakan visar klockan 09.29.10 och jag inser att 9.30 är spräckt! Sluttiden på maran blir 3.40.31 vilket är 60:e löptid. Grym känsla att springa över mållinjen på 9.29.23 med armarna i vädret och en total 17:e plats i hela tävlingen.

Triathlon är fantastiskt och min insats idag tycker jag visar att jämnhet vinner över specifik grenstyrka. Fortsätt inte förbättra det du är bäst på - visst, det är säkert roligast och bekvämast...men också den största faran. Lägg istället mer tid på din sämsta gren och lär dig förstå hur mycket det är som sitter i huvudet på dig själv. Vad behöver du göra för att lura hjärnan?

För mig var Kalmar 2010 en egotripp av stora mått. Det var med stor stolthet jag klev upp överst på prispallen som segrare i Riksmästerskapen på långdistans i Herrar 35-39. Det är med enorm stolthet jag konstaterar att jag bara har 16 medtävlare framför mig och det är med en enorm kick för självförtroendet jag konstaterar att jag sänkt min tid med 47 minuter från förra året.
Jenny - tack för allt stöd fram till idag och tack för din support under racet - helt ovärderlig och min insats skulle inte vara möjlig utan din inspiration och support. Leah och Axel - tack för att ni var överallt och så underbart hejade på mig. Medtävlare - tack för alla glada tillrop och vinkande tummar. Klubbkompisar på banan och vid sidan om - tack för all support under racet och alla gratulationer efteråt! Camilla - tack för dina oerhört värdefulla och lugnande ord ute på banan - de gjorde verkligen skillnad. Calle - tack för att jag fick låna dig efter målgång!

Vaderna värker, hälsenorna ömmar och det känns som att hormonbalansen inte riktigt hittat tillbaka till normala värden. Efter ett par dagars total vila blir det enkel simning och ett lugnt cykelpass innan Sprint-RM i Hallstahammar. Vilken kontrast...