Anneberg 27/6 2012

Känslan är märklig...eller känslan är mer tomhet. Jag har lite skärsår på händerna och tvärs över ett av såren sitter två små trådar med prydliga knutar. Jag går lite corney och det ser ut som att någon opererat in en halv handboll under huden på höften - en blå handboll. Jag har mindre och ytliga skrapsår på baksidan av höger axel. Att säga att jag har ont vore i sammanhanget förmätet.

Igår, på andra varvet, just när jag tyckte att vi börjat hitta positionerna och känslan för hur vi skulle köra  och just på den punkt på hela banan där vi har som högst fart small det. Jag låg trea i ledet och jag hade sökt mig ut mot högerkanten för att undvika de irriterande brunnslocken som är obehagliga att köra över i 47 knyck. Generellt sett har jag svårt för vägar som ger upphov till slag och smällar i cykeln. Cyklisten framför mig gjorde sig redo att ta över förningen så han hade börjat dra sig lätt ut åt vänster för att försteman skulle kunna släppa och för att ge mig plats att rätta in mig. Hur det såg ut bakåt hade jag ingen koll på alls. Jag tror att vi alla uppmärksammade den mörka S80 som kom söderifrån och stod stilla i filen för vänstersväng. Jag vet också att vi alla uppmärksammade att samma bil påbörjar sin vänstersväng när vår försteman är 10 meter ifrån...

Det sista jag vet att jag hör är det så karaktäristiska ljudet av laminerad kolfiber som bryts upp. Först är det en distinkt smäll och sen kommer ett frasande ljud när fibrerna skaver motvarandra. Jag hann också uppfatta att det var fler än många fibrer som frasade. Sist jag hörde det ljudet var det på Sunset Beach i Kapstaden när jag klöv en windsurfingbräda i landningen efter en maffig luftfärd. Därefter har jag ingen koll. Jag vet inte var i koordinatsystemet jag befinner mig eller vilket läge jag har. Kan det vara så att när hjärnan blixtsnabbt registrerar livshotande fara så går alla tillgängliga resurser åt till att säkerställa överlevnad genom att förbereda kroppen på olika sätt och att då inte minnesfunktionen är prioriterad?

Jag vet ändå att jag är vid medvetande hela tiden och jag vet också att jag inte registrerar några hårda slag mot kroppen eller huvudet. Nästa gång jag registrerar yttre påverkan är när jag faktiskt står på knä mitt i södergående vägbana. Här känner jag någon form av lycka då jag snabbt scannar igenom kroppen och inser att jag inte har ont någonstans men visst har jag hört om fall där kroppen är så endorfindrogad att smärtreceptorerna är utslagna. Jag känner ingen blodsmak, jag känner ingen varm vätska som rinner längs kroppen, mina kläder är inte rödfärgade och jag kan fokusera blicken utifrån min vilja. Då ser jag vår försteman 6-7 meter bakom mig strax hitom S80'n vi kört in i. Han ligger overkligt stilla och på något sätt blir jag knivskarp i mitt agerande. Jag konstaterar puls och andning och ser att han ligger i en ställning som påminner om framstupa sidoläge. Därefter ser jag hur föraren av S80'n börjar ta hand om chockade barn i baksätet. Det är då jag med extrem tydlighet och aldrig tidigare så välvässad skärpa befaller henne att ringa ambulansen. Det behöver jag göra tre gånger.

Sen sker det naturligtvis en massa saker och alldeles för många vill visa välvillighet och omtanke. Tyvärr blir uttrycket av det inte alltid särskilt fungerande - särskilt inte när man för den skadedrabbade berättar om sina egna skadeupplevelser i mer eller mindre exakta ordalag. Det är en intressant iakttagelse och min analys är att det är någon form av uttryck för lättnad över att det inte är personen själv so ligger skadad - igen. Ambulanser kommer och brandkåren spärrar av vägen och när anspänningen kring min skadade vän släpper känner jag att jag trots allt fått en smäll på utsida höger höft och jag kan inte avgöra om allt blod jag har på mig kommer från mig eller min kompis. Ambulanspersonalen gör bedömningen att jag också skall till IVA med argumentet att om man smällt in i en stillastående bil i 47 knyck behöver man undersökas.

Jag inser att jag ligger bredvid min vän inne på traumasalen när jag hör honom prata till sjukvårdspersonalen som omger hans säng. Det gör mig lugnare och bättre till mods. När min nackkrage är lossad ser jag också alla slangar som verkar vara instuckna i hans ännu inte rentvättade kropp. Det gjorde mig inte lugnare att se. Efter läkarens genomgång får jag en OK-stämpel i pannan och blir  skickad till ett rum där jag får sitta till mig i väntan på ännu en OK-stämpel. Under min väntan dyker frågorna om varför jag gått så enormt skadefri ur detta. Medvetenheten om riskerna vi tar blir klarare och jag tycker mig behöva anstränga mig för att hålla fantasierna om vad som kunde inträffat borta. Det finns så många if's and but's - därmed inte sagt att det finns anledning att lägga någon energi på dem.

Min fantastiska racermaskin Speed Concept 9.5 is no more - inte heller mina tävlingshjul. Fantastiske Göran på Cykelmagneten har lovat att samla styrkorna och anstränga sig till det yttersta för att dels lösa ett träningsredskap till mig men också för att lösa en ny hoj till tävlingarna i början av augusti. Jag hyser inga tvivel om att han kommer lyckas.

På resonemanget om lagtempobanans vara eller icke vara lever jag i fullständig övertygelse. den dagen vi själva orsakar olyckor och skador genom oförstånd, oförmåga eller okunskap skall vi pausa och reflektera. Att trafikanter runt omkring oss inte kan hantera situationer med oss kan vi aldrig komma undan. Min övertygelse är att vi så snabbt som möjligt skall ut på banan igen.

Nu handlar det för mig och alla som på någotvis är berörda att faktisk fokusera på det som är positivt  att vi är vid liv och att skadorna är reparerbara. Trots allt kunde det gått helt åt helvete...