Beroende
Nu skall jag erkänna en sak i skrift - ett erkännande som jag är stolt över...jag är i ett beroende. Smaka på ordet - beroende...läskigt ord, eller hur? - och ett ord som kanske för dina tankar till något som är okontrollerbart, ångestskapande, förbjudet, svagt, farligt och något som sker under stort hemlighetsmakeri och i skymundan?
Mitt beroende är INTE läskigt, INTE okontrollerbart, i viss mån ångestskapande vid brist, inte det minsta förbjudet, farligt eller något som sker i skymundan. Tvärtom har mitt beroende tagit mig och familjen till VM, givit familjen två härliga helger i Kalmar mitt i Svensk högsommar, gjort mig till Riksmästare och vinnare av Svenska Cupen, givit mig enorma mängder pengar i form av klubbpremie för RM-titeln, givit mig och Jenny en underbar helg i Schweiz, ett fantastiskt nätverk, roliga kompisar och ett allmänt stort fysiskt och mentalt välmående. Dessutom har jag fått rejäla skavsår i grenen och ådriga vader om än överdimensionerade... Vilken drog? Triathlon! Och som alla missbrukare som inte får sin tripp blir jag påverkad på olika sätt. Jag vill inte säga att jag blir som Godzilla men kanske säger min omgivning något annat :-)
Jag är säker på att många av er kan relatera till ovanstående. Vi har alla vårt beroende till träning av olika skäl: att komma i form, att tighta till de mer sladdriga delarna av kroppen, att helt utan självkritik få bära kroppsnära supertight lycra, att rättfärdiga tveksamma matvanor eller för att helt enkelt imponera på det motsatta könet. Jag är säker på att du också kan relatera till den tillfredsställelse som kommer från att nå den fina linjen mellan njutning och smärta, det masochistiska frö av självplågeri som närs på den endorfinkick som bara en bra hård träning eller tävling kan ge.
Jag tror mig aldrig haft en beroendeframkallande eller prövande personlighet- jag är ju drogernas oskuld personifierad - jag har aldrig dragit ett bloss eller tagit en snus och det värsta jag druckit av är en flaska är Strohrom i alperna 1988. Jag tror att alla metrar i simbassängen dock skapat ett behov av endorfinkicken även om jag under ett par år kring millenieskiftet lyckades förtränga behovet av den. Idag har jag helt och fullt anslutit mig till den i mitt tycke avundsvärda samlingen av fullt utvecklade "måste-få-den-daglig-fix-av-endorfiner"-junkies.
Jag tror att majoriteten av triathleter lätt skulle acceptera att de har en benägenhet för beroendeframkallande beteende. Men som med allt gott - choklad, koffein, shopping och motion - kan vi få för mycket av det. Jag menar att den femte semlan på rad smakar liksom inte lika gott som den första...jmfr begreppet marginalnytta :-))
Sport kan liksom en femte semla gå från att vara en positiv till en negativ företeelse om suget får dig att åsidosätta allt annat. Jag läste Claes Björlings historia och den är verkligen beaktningsvärd och väl värd att reflektera överEn dag oplanerat borta från poolen eller löparskorna orsakar lätt frustration - blir det två på raken kommer ångesten och stressen, relationer och arbete får lida och drivet att du måste ta igen de förlorade träningspassen tar dig med rakertfart in i risken för skada och överträning. Vi har alla varit där. Fixeringen vid att fylla vår Funbeatloggbok tvingar ibland ut oss på ett helt obehövligt träningspass. Fröken Wellington sa så klokt att det är bättre att vara "10 % undertränad än 1% övertränad".
Jag säger inte att vi alla pressar gränserna och lider skadeverkningar av vårt beroende. Men för dem som ibland vacklar på randen finns det några sätt att förebygga risken att idrotten blir en negativ nedbrytande faktor i tillvaron.
- lyssna på kroppen
- lyssna på din omgivning
- var ärlig mot dig själv
- hänge dig åt dina laster emellanåt
Det är ofta så svårt att vara objektiv om vår duglighet, kroppsvikt, personlighet och attityd, och därmed är vikten av att omge sig med familj, vänner, tränare och andra stor. Vi behöver alla ett andra par ögon för att upptäcka potentiella varningssignaler om negativt beroende. Och, än viktigare, att vara beredd att lyssna och agera på eventuella råd.
Det är helg-knäpp upp en vinare, hänge dig åt dina laster, tala med en nära vän och ge dig själv en massa omtanke!
Själv kom jag just på mig att tycka att "vattenmaskinen" på kontoret var för långsam...undrar om det är dags att fundera över tillvaron en gång extra...
Tjing!
Mitt beroende är INTE läskigt, INTE okontrollerbart, i viss mån ångestskapande vid brist, inte det minsta förbjudet, farligt eller något som sker i skymundan. Tvärtom har mitt beroende tagit mig och familjen till VM, givit familjen två härliga helger i Kalmar mitt i Svensk högsommar, gjort mig till Riksmästare och vinnare av Svenska Cupen, givit mig enorma mängder pengar i form av klubbpremie för RM-titeln, givit mig och Jenny en underbar helg i Schweiz, ett fantastiskt nätverk, roliga kompisar och ett allmänt stort fysiskt och mentalt välmående. Dessutom har jag fått rejäla skavsår i grenen och ådriga vader om än överdimensionerade... Vilken drog? Triathlon! Och som alla missbrukare som inte får sin tripp blir jag påverkad på olika sätt. Jag vill inte säga att jag blir som Godzilla men kanske säger min omgivning något annat :-)
Jag är säker på att många av er kan relatera till ovanstående. Vi har alla vårt beroende till träning av olika skäl: att komma i form, att tighta till de mer sladdriga delarna av kroppen, att helt utan självkritik få bära kroppsnära supertight lycra, att rättfärdiga tveksamma matvanor eller för att helt enkelt imponera på det motsatta könet. Jag är säker på att du också kan relatera till den tillfredsställelse som kommer från att nå den fina linjen mellan njutning och smärta, det masochistiska frö av självplågeri som närs på den endorfinkick som bara en bra hård träning eller tävling kan ge.
Jag tror mig aldrig haft en beroendeframkallande eller prövande personlighet- jag är ju drogernas oskuld personifierad - jag har aldrig dragit ett bloss eller tagit en snus och det värsta jag druckit av är en flaska är Strohrom i alperna 1988. Jag tror att alla metrar i simbassängen dock skapat ett behov av endorfinkicken även om jag under ett par år kring millenieskiftet lyckades förtränga behovet av den. Idag har jag helt och fullt anslutit mig till den i mitt tycke avundsvärda samlingen av fullt utvecklade "måste-få-den-daglig-fix-av-endorfiner"-junkies.
Jag tror att majoriteten av triathleter lätt skulle acceptera att de har en benägenhet för beroendeframkallande beteende. Men som med allt gott - choklad, koffein, shopping och motion - kan vi få för mycket av det. Jag menar att den femte semlan på rad smakar liksom inte lika gott som den första...jmfr begreppet marginalnytta :-))
Sport kan liksom en femte semla gå från att vara en positiv till en negativ företeelse om suget får dig att åsidosätta allt annat. Jag läste Claes Björlings historia och den är verkligen beaktningsvärd och väl värd att reflektera överEn dag oplanerat borta från poolen eller löparskorna orsakar lätt frustration - blir det två på raken kommer ångesten och stressen, relationer och arbete får lida och drivet att du måste ta igen de förlorade träningspassen tar dig med rakertfart in i risken för skada och överträning. Vi har alla varit där. Fixeringen vid att fylla vår Funbeatloggbok tvingar ibland ut oss på ett helt obehövligt träningspass. Fröken Wellington sa så klokt att det är bättre att vara "10 % undertränad än 1% övertränad".
Jag säger inte att vi alla pressar gränserna och lider skadeverkningar av vårt beroende. Men för dem som ibland vacklar på randen finns det några sätt att förebygga risken att idrotten blir en negativ nedbrytande faktor i tillvaron.
- lyssna på kroppen
- lyssna på din omgivning
- var ärlig mot dig själv
- hänge dig åt dina laster emellanåt
Det är ofta så svårt att vara objektiv om vår duglighet, kroppsvikt, personlighet och attityd, och därmed är vikten av att omge sig med familj, vänner, tränare och andra stor. Vi behöver alla ett andra par ögon för att upptäcka potentiella varningssignaler om negativt beroende. Och, än viktigare, att vara beredd att lyssna och agera på eventuella råd.
Det är helg-knäpp upp en vinare, hänge dig åt dina laster, tala med en nära vän och ge dig själv en massa omtanke!
Själv kom jag just på mig att tycka att "vattenmaskinen" på kontoret var för långsam...undrar om det är dags att fundera över tillvaron en gång extra...
Tjing!
Kommentarer
Skicka en kommentar