Race report

Efter en vecka med lätt fysisk aktivitet med fokus på känsla och skön fart var det med härligt pirrig känsla jag förberedde mig i transition area. Dagen innan hade vi tillsammans med cykeln checkat in en cykelpåse och en löppåse så kvar var bara att pumpa däcken och kit’a upp cykeln med gelerna, sportdrycken och övrig nutrition. Mörkret låg fortfarande tungt när 1800 deltagare fullkomligt strålade av spända nerver och höga förväntningar. Känslan av att allt var på plats och att det nu inte var något med prylarna kvar att styra med fungerar som katalysator för nervositeten. Jag vet att jag kan simma och att jag är stark på cykeln – men hur är det med löpningen? Om ett par timmar skulle jag få chansen att visa.

Innan proffsklassen startade spelades amerikanska nationalsången och sen gick kanonen av. Alla tidigare mornar hade vågorna givit oss en ganska skön simning tillbaka till stranden men så var det inte alls på tävlingsbanan. Vattnet var ganska stökigt och jag valde att gå själv i vänsterkanten. Kändes grymt bra när jag var ifatt ett par vita badmössor som startat 5 minuter före samtidigt som jag visste att inte allt för många gröna badmössor kunde vara framför mig. Med en simtid på 27 minuter var jag ca 90 sek långsammare än jag ”velat” vara. Snabbt av med våtdräkten, hämta cykelpåsen, in i tältet, lämna simprylarna till funktionären och sedan iväg med hjälmen i handen. Benen kändes kvicka redan från första pedaltaget och strategin vara att gå på ganska hårt redan från början. Klungkörning skulle kunna komma att bli ett fenomen att förhålla sig till så jag vill hitta fri väg från början vilket såklart var omöjligt. Vi blev snabbt en grupp om ca 20 cyklister som gjorde allt för att se så oskyldiga till klungkörning som möjligt. En amerikan tog på sig rollen att vara grinig gaphals och orden som flödade ur honom handlade om ”cheaters”, ”staying in the pack” och ”mother fuckers”. Hans svada blev inte bättre när jag tröttnade på honom och frågade ”Man, who the fuck urinated in your oatmeal this morning?”… Jag körde så långt det var möjligt mitt eget race då jag visste att alla Race Marshalls som varit uppe och kört med proffsen skulle falla tillbaka till oss. Det innebar att jag konstant låg i ytterfil och passerade cyklister innanför. Därför kändes det faktiskt lite ”gött” när domarna gav en av killarna som verkligen draftade ett rött kort. Dessutom fick en kille framför mig gult kort för ”Blocking” när de såg att jag faktiskt låg och försökte köra om. Bra att komma ihåg att vara aktiv och ALDRIG se Race Marshalls i ögonen – då ser du garanterat skyldig ut. Jag gjorde ett juste lopp och den drafting som jag gjort mig skyldig till var oundviklig och mycket kort – det kändes kanon att göra en 2:13 bikesplit under de omständigheterna.

Efter en snabb T2 lämnade jag tävlingsområdet i 4:16-fart fullt påhejjad av Leah, Axel och Jenny. Dessutom stod Fraiser Cartemells pappa och skrek Go Lars Go. Nedför bron tappade jag mina geler som skakade ur ryggfickan. Efter ett snabbt övervägande valde jag att fortsätta utan dem och på tillbakavägen tittade jag längtansfullt efter dem där de låg på motsatt löpbana… Tanken att fånga dem på varv två infann sig och jag kände mig verkligen som en gammal dekis som letar fimpar på gatan när jag plockade upp mina två söndertrampade gelpaket och sög i mig det som var kvar. Nya kolhydrater och lite koffein höjde farten ut till vändpunkten. Tyvärr var inte farthöjningen tillräcklig för att göra de 1:33 jag siktat på utan jag landar in på 1:36. Känslan på löpningen är att jag mer joggar än springer. Jag får liksom inte ut momentet i benen…verkningsgraden är för låg och det kommer att bli vintern och vårens stoooora utmaning.

Sammantaget gjorde jag 4:24 vilket totalt gav en 246:e plats av totalt 1760 deltagare och en 44:e plats i H35-39 där totalt 222 gick i mål. Klart jag är nöjd men känslan av ”Fan också…” finns där ändå lätt gnagande i huvudet – skönt att veta att det går fler tåg, fler tävlingar och att det finns massor av mer tid att träna på.

Det var en fantastisk dag, ett kanonroligt race och en underbar plats att tävla på. Nästa år kommer VM på 70.3 gå i Las Vegas och jag misstänker att det bland annat beror på att Clearwater inte kan husera fler deltagare med tanke på den trånga cykelbanan. Synd – för Clearwater Beach är ett ställa som det är lätt att trivas på…

Nu skall jag hem och löpträna! Mot SUB 1:25 på Gbg-varvet!

Tack för allt stöd så här långt – mer reflektioner kommer under veckan men till dig som ännu inte testat att köra utomlands...vänta inte det är så himla inspirerande!!!