Hur e de möjligt?

Äntligen börjar kroppen hämta sig efter helgens övningar. Äntligen börjar jag känna mig redo för nya utmaningar och utökad träningsnivå. Jag talar självklart om den sömnbrist jag utsatte min kropp för i samband med Ford Ironman World Championship på Hawaii som direktsändes via nätet natten till söndagen. Vilken fantastiskt läcker tillställning, vilken glädje, vilken enorm fest och vilka fantastiska idrottsmän som omgärdar hela denna världens kanske mest krävande och mytomspunna endagstävling. Mitt i all denna överväldigande känsla måste jag ändå få lov att ifrågasätta hur det är möjligt...

Ur mitt perspektiv känns en triathlet äkta och sann. Det är en person som med stort hjärta och en brinnande passion helhjärtat går in för tre idrottsgrenar som skall utföras i en följd vid samma tävlingstillfälle. Det är en person som många gånger är beredd att sätta tillvaron på spel för att få utrymme att utöva sporten. För ett fåtal är tillvaron just triathlon och då är det ju inte så mycket att sätta på spel liksom men för de allra flesta är tillvaron också heltidsjobb, livspartner, barn, gräsklippning, husrenovering och annat viktigt. För mig finns det inga fuskare i triathlon. För mig hinner ingen fundera över hur ett bra fusk går till för man är så fullt uppbokad med att hinna med sina surt tillskansade träningspass så därför är min absoluta grundinställning att det inte finns några fuskare bland oss triathleter.

...att simma 3,8k på dryga 50 minuter, sedan cykla 180K på 4h 31min och därefter klämma iväg en marathon på 2h 43 min. Att det är görbart blev vi ju varse om tidigt i söndags morse när australiensaren Chris McCormack gick i mål som segrare i detta, ett av de mest omskrivna och vida kända mandomsproven i idrottssammanhang.

Vid målfållan i Jönköping och tävlingen Vätter Challenge dök dopingpolisen upp och sög tag i ett antal av våra svenska atleter som snällt fick ställa/sätta sig bakom en buske och kissa i en mugg. Den tävlingen liksom tävlingarna som inordnas under ITU är ju på något sätt sanktionerade tävlingar vilket gör att dopingkontroller skall vara obligatoriska och regelbundna. Min fråga är hur det är med ett VM som anordnas av en så till ytterligheten kommersiellt driven organisation som Ironman-organisationen. Finns det något intresse att bjuda dopingpolisen på smörgåsbord inom den organisationen? Görs det dopingkontroller och om så, hur intresserade är organisationen av att eventuella positiva resultat läcker ut?

Jag vill fortsätta att tycka att triathleter är de mest äkta och sanna idrottsmännen på vår jord. Jag vill verkligen fortsätta tro att det är möjligt att simma 3,8k på dryga 50 minuter, sedan cykla 180K på 4h 31min och därefter klämma iväg en marathon på 2h 43 min utan att ha tillskansat sig förmågan på något annat sätt än genom rätt träning. Jag vill verkligen tro att det på Ironmantävlingarna görs regelbundna och täta dopingkontroller och jag hoppas innerligt att jag slipper läsa några taffliga försök till undanflykter i stil med Alberto Contadors förgiftade köttbit.