Den ultimata utmaningen

OBS!!! Bittersurt inlägg!!!!  90% av all oro är obefogad hävdar en massa kloka gubbar och gummor och jag upplever precis just nu att det är sanningen och verkligheten! Sen i onsdags är jag själv med kidsen vilket ju är vansinnigt mysigt. Det blir också en annorlunda dynamik än när vi är alla samlade vilket jag tror är positivt. Jag tränar till exempel på att bara säga ja på barnens frågor om de får göra det ena eller andra eller om de får ha shorts på sig trots frost ute osv. Min stora, stora oro var att träningen under den så viktiga sista hårda träningsveckan innan Ironman Florida såg ut att bli extremt knapp. JAg hade en plan men den kändes inte helt tillfyllest och jag såg bara alla missade träningsmöjligheter jag hade framför mig. Ingen morgonsimning vare sig onsdag eller fredag och inte heller något långt cykelpass eller löppass på helgen. Möjligtvis hårda löpbandsintervaller på lunchen och på spinningcykeln i källaren. All denna oron var helt obefogad! Till 100%...

Jag gillar att klara mig själv och jag gillar att göra själv. Min pappa återkommer ofta till hur tydlig jag var tidigt i min bardom med att använda begreppet "kan fälv" (kan själv). Det förhållningssättet har jag med mig även idag på gott och ont. Det goda är att jag litar på min förmåga, är orädd och lär mig genom att göra, prova och göra om. Det onda är att att jag har svårt att jag har svårt att be om hjälp, delegera, svårt att lite fullt ut på andras insatser och säga nej. Kanske har jag missat ett och annat men jag har också vunnit en massa. För mig innebär att kunna själv en förmåga att navigera i livet och att kunna vara flexibel och förändringsbenägen. I denna andan infinner sig också ett visst kontrollbehov. Jag har till exempel svårt att köpa in viss typ av hantverkarhjälp då jag har bevis för att jag ofta kan lika bra själv. Andra typer av hantverkarhjälp köper jag gärna in - och särskilt de där ett misslyckande kan få kostsamma eller rentav livshotande följder...