Ingen bild för mamma - Race report

Det var med ytterst blandade känslor jag snurrade runt i källaren och letade bland sadlar och allsköns andra sportprylar efter snabbkopplingar, ventilförlängare, reservdäck, lock-laces och annat, för oss triathleter, helt oumbärligt. En grabbanäve i Vitargogel och kommande tävling till ära nydiskade flaskor skulle också med. En koll i klädlådan indikerar tydligt att det är dags att skaffa nya fräscha racekläder. Vita linnet börjar bli lite grådaskigt och sömmarna i byxorna börjar ge sig så det vara bara attpacka ner allt och sen vänta till racemorgon för att känna efter vad om skulle kunna passa. Bra tecken på välanvända grejjer, dock. Jag gillar att slita ut saker jag gillar…

Jag sladdade in kl 18:00 i Motala just i tid till Pre-Racemötet efter ett Vitargoinhandlingspitstop i Jönköping. Det var härligt att återse så många sköna ansikten från förra tävlingssäsongen. Jag inser att alla dess möten med likasinnade är en stor anledning till att hålla på OCH till att fortsätta.

Kvällen före tävling är det alltid mycket fix. Skall jag ut och resa packar jag det sista när taxin till flyget står utanför. Det var flaskställ som skulle monteras, pedalklossar bytas, nutrition tejpas, bromsar justeras, reservhjul monteras och styrlinda som skulle tejpas. Jag vill ha det så – jag vill vara i sista sekund. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om förberedelser – tvärtom. Jag vågar hävda att få är så noga med förberedelser och detaljer som jag är innan tävling. Jag hatar nämligen teknikstrul i alla former. Jag vill ha grejjerna i topptrim – att jag sedan fortfarande gör rookiemisstag under racet som får mig att rodna återkommer jag till lite senare.

 

Klockan ringer 05:20 och jag är i vattnet 05:45 för sedvanlig insimning innan frukost. Vattnet är kallt men klart simbart. Jag simmar ut till startlinjen, tar landmärken på vändpunkten. Sen simmar jag ner så att jag kan ta ut landmärken på tillbakavägen. Glad att se Wolffram i vattnet och vi gör sen sällskap till frukosten.

Gott om plats på startlinjen och jag drar (som vanligt…) andraklungan bakom de 10-12 snabbare simmarna framför. Jag inser snabbt att jag blir duktigt irriterad på honom som ligger bakom och pillar mig i fötterna i tamejfan vartenda armtag. Försöker släppa irritationen men väljer att slå av takten varje gång han pillar, släpper upp honom på höften och trycker sedan på igen – han lärde sig tillslut.

4000 meter är långt men jag kände mig fräsch förutom oroväckande stickningar i armarna. Det brukar ju vara ett tecken på obalans i syre-/koldioxidhalten i kroppen. Upp på rampen hör jag att speakern ropar att ”nu kommer första damen upp ur vattnet” och jag undrar såklart vad han menar… Bakom mig hade jag inte längre tåpillaren, uppenbarligen.

Iväg själv på de 120 kilometrarna cykel med tveksam känsla i låren. De första kilometrarna använder jag alltid till att sänka pulsen vilket funkade bra och gav mig trygghet. På Tjörn i höstas gick pulsen aldrig ner ordentligt. Kände efter ett tag att jag hade bra tryck, plockade någon gubbe och såg vid första vändpunkten att jag hade ca 1000 meter upp till första ”klungan” där jag vet att det finns konkurrenter jag cyklar snabbare än. Jag kände att jag hade skönt jämt effektuttag dvs relativt lugnt uppför och full spätta nerför – precis så som jag vill cykla för att spara benen så gott det går.  På tredjevarvet gick jag om en konkurrent som jag definitivt inte kände igen – nu la jag inte överdrivet mycket tid på att spana in men tycker ändå att jag har hyfsad koll på vilka som ligger framför. Snygg tävlingsdräkt hade han i alla fall även om han såg lite fet ut om arslet i den. I mer än 5 mil hade jag sedan honom som ett frimärke i baken och det var först när jag stannade vid vändpunkten för att plocka fram reservkäket som jag förstod att det var min snabbsimmande klubbkompis som fått nya krafter. Kul!

I och med regnet under cyklingen förstod jag att det var blöta löpskor som väntade…och blöta strumpor. Strategin var att springa med strumpor. Innan jag åkte hemifrån hade jag lagt i nya sulor som jag har grymt goda erfarenheter från tidigare. I T2 skall jag bara göra som jag bestämt – inte tycka att jag är klurig som tar nya beslut. Gav fan i strumporna, tryckte fötterna i skorna och la mig 10 meter bakom Wolffram i ett om än kantigt men behagligt 4:50-tempo. Efter 4 k börjar den där brännade känslan av begynnande blåsor göra sig till känna – framförallt i den tunna huden i hålfoten. Smartskalle – Två rookiemisstag på samma gång…nya oprövade prylar och nya beslut runt tröskelpuls blev obra! Jag kom på att jag hade vaselin kvar i nacken från simningen så jag stannade och smorde med det lilla som jag kom åt vilket var helt verkningslöst. De följande tre kilometrarna ägnade jag åt att fundera ut vad jag skulle göra åt situationen. Springa in i växlingsområdet och ta på dyngsura strumpor? Springa ner till simstarten och hoppas på att vaselintuben låg kvar? Springa så länge jag kan hantera smärtan? Springa barfota? Och helt plötsligt – precis som professor Baltazar kom jag på det! Plocka ur sulorna – thank god för det! Smärtan kvar men processen avstannande och störde inte längre. Två rookiemisstag räddades av proffsig erfarenhet och stabilt lugn!

Nu hade jag tappat Wolffram med cirka 300 meter och det kändes som avståndet ökade. Ut på andra varvet gjorde min fart också det och i stunder låg jag skönt i 4:40. Min långrunda i Tylösand går längs med vattnet och är 20 kilometer så det var den jag bestämde mig för att springa. Bra mental laddning! Sen började det…väsandet, tyngden i bröstet, ansträngdhetskänslan i musklerna trots acceptabel puls. Fan – samma känsla som fick mig att bryta i Kalmar 2011 och som fick mig att klappa ihop på Tjörn 2012 – inte igen!!! Att bryta med 10 kilometer kvar fanns inte i huvudet så jag fortsatte flytta benen och när jag möte en jagande skosäljande klubbkompis blev stressen påtaglig – han skall inte få hinna ifatt. Sista varvet blev en rysare med den så tydligt närvarande oförmågan och tydliga bristen på uthållighetsstyrka. Direkt efter målgång kom väsandet och de som vet sa att det lät som astma. Jag fick Ventolin i inhalator i 30 minuter innan väsandet la sig. Samtidigt kommer sticknigarna i fingrar och armarna tillbaka när koldioxid-/syrehalten blir  felbalanserad. Jag är testad för astma – jag har gjort spirometrier och metakolintest men sådana tester jag man ju med skjorta och slips – inte efter 7 timmars idrottande på hög ansträngning.

Jag är sjukt nöjd med att ha fullföljt och landat in som fyra bakom åtminstone två Hawaiikvalificerade konkurrenter. Jag tänker att om jag kan prestera som jag gör med en massa obra skit i kroppen så kommer jag att excellera när skiten är borta! Och det behöver den vara snart då nästa mål är IM Florida i november. Nu behöver jag fortsätta leta vad som är obra och åtgärda det. Genast!