Först i vattnet, Ironman Kalmar 2012

Fotograf: Skapligt dragen krogbesökare på väg hem, 03:56

Det märktes tydligt att tävlingen låg en vecka senare än vanligt. Gatuljusen på ölandsbron syntes ännu och solstrimman bakom Öland var bara knappt förnimbar. Mina steg ner mot Kattrumpan kl. 03:50 för att tillsamman med Wolff genomföra den absolut bästa simningen på hela året ackompanjerades som vanligt av ropen och skriken från några glada nattbadare på väg hem från krogen. Tänk så olika man kan välja att spendera en lördag i mitten av augusti. Vi hade en episk insimning i ett spegelblankt Kalmarsund där mörkret ännu gjorde att vi hade svårt att ta ut de verkliga landmärkena längs banan. Redan de första armtagen indikerade att kroppen kände med på noterna - en känsla som i allra högsta grad gått upp och ner under exakt ett år och en vecka. Torbjörn - den här stunden är lika härlig varje år och för mig starten på tävlingen. Tack!

Frukost på Witt med Kaj och Merja innebar tekniksnack och en sista-minutenändring... I flaskorna skulle jag blanda koncentrerad sportsdryck och bara toppa upp styrflaskan. På så vis skulle jag kunna köra min egen dricka hela vägen.

I växlingsområdet funkade allt perfekt - hjulen pumpade, flaskorna fyllda och gel'en på plats. Hem till hotellet för det klassiska och så ovärderliga och magiska 3:e toalettbesöket - sen ombyte till våtdräkt. Jag hade med avsikt hållt nere på fast föda under fredagen för att säkra tom mage på racet. Att sedan komma ner till Kattrumpan och känna energin och laddningen i luften var magiskt. Trots att jag har hyfsad koll på simningen känner jag alltid störst nervositet inför den - jag vet hur fruktansvärt trött jag är efter de 400 första metrarna. Laglydig som jag är gled jag ner i 55-minutersfållan och tråcklade mig fram till repet. När nationalsången dånade så tog jag mig tid att bara släppa alla negativa tankar, ta ett par djupa andetag och låta energin rusa genom kroppen. Sen gick starten...
Så här i efterhand borde jag lagt mig i PRO-fältet och därigenom skaffat mig snabbare fötter att gå på. Min upplevelse är att jag nu som vanligt drog en andraklunga och jag landade in på en 33:e simtid totalt och 3:a i Male 40-44 undrandes var Ted var som de tidigare åren varit min måttstock. Ingen Ted i sikte och ingen Kirschberger...

T2 på 2 minuter och ut på min underbara Trek SpeedConcept 9.9. Tyvärr rullade den med 404:or fram med svarta dekaler och ekrar men det var faktiskt inget jag lade så stor vikt under racet... Åtgärdas snarast, dock! Pasi dånar förbi efter någon kilometer och jag tänker att "Hallå där, det är 180 km kvar" och det verkar som att telepatin var igång för genast gick han in framför och höll igen över bron och genom Färjestaden. Riktigt trist att sedan behöva se honom med punka vid vägkanten på Allvaret. Bryt ihop och kom igen! På starka ben borrade jag ner till vändpunkten och när jag passerade Wolff strax efter den så höll han på att blåsa av vägen. Jag och en fransman turades om att köra och vi hade båda tydlig respekt för reglerna kring drafting. Det hade inte de två italienare och två ryssar som vi kom ikapp och förbi. De såg en chans att få en skön resa och hängde på. Ibland skulle de upp och stöta på cyklistvis och då kom alla fyra i samlad tropp. Som sagt - jag är laglydig och höll mina 10 meter - så också fransmannen och den tysk som också låg med. Domarna gjorde noll och i min begynnande irritation och energiförlust bestämde jag mig för att tala med den italienaren som tydligast gav fan i alla regler. Jag körde upp vid sidan om Alfio, tilltalade honom så artigt jag kunde som "Fucking cheater" och föreslog att han skulle "head back to italy and your drafting races". Om han tog mitt förslag till sig  eller att han faktiskt fått en penalty vet jag inte men efter rondellen i Kalmar var han inte längre med. Vid 130 km hade jag en period när benen inte vill riktigt som jag, pulsen låg kvar trots att jag slog av något på den rullande banan. Asfalten var hemsk och jag började bli lite grinig men höll mig till sällskapet med tysken och fransmannen. När Kirschberger körde förbi med 8-10 gubbar bakom sig var det ett kvitto för mig på att jag ändå körde tillräckligt fort. När Wolff däremot smög upp bakom och tjingsade med klar stämma blev jag orolig. Han borde varit låååångt bakom... In i växlingen hade jag tappat 16 placeringar och var nu 49:a totalt och 5:a i klassen.

I Kalmar möttes vi av en fantastisk publik vilket verkligen bar oss genom växlingsområdet...eller var det det faktum att Wolff växlade samtidigt som gjorde att det gick smärtfritt? På med talkade kompressionsstrumpor och skor och iväg. Shit, fötterna domnar...är det nu jag skall in i samma dimma som förra året? Hjärnspökena dansade fanimej Schottis i huvudet på mig. Vad är fel? Andningen är OK, pulsen känns OK men fötterna domnar... Går förbi Wolff i första vätskekontrollen utan att ha någon känsel i fötterna, Vatten-Cola-vatten. Shit, det bränner och sticker i fotsulorna... What to do? Lossade snörningen och kände genast lättnaden - magiskt! Bra fart efter första stationen - självklart med förra årets ras längst upp i medvetandet. Jag kände tydligt att jag kunde stått kvar i vätskestationen och druckit liter så jag bestämde mig tidigt att ta tillvara på vätskestationerna som en resurs för påfyllnad och kort vila. Därmed blev det så att jag gick igenom samtliga vätskestationer (24 st) - ett glas vatten vid första bordet, 2 glas Cola och sedan 2 glas vatten varav ett över huvudet blev rutinen. Vad nettoeffekten av det blev är svårt att säga; säg att jag tappade 30 sek per station...det är 12 minuter. Om jag sprungit igenom hade jag inte fått i mig samma mängd Cola - hur hade det påverkat löpningen? Slutligt snitt på 5:06 min/km indikerar ju ändå att det gått i anständig fart mellan stationerna.
Som tur var stod Jenny och barnen och skrek sig hesa på Södra Larmgatan just där vi lämnade det kokande målområdet för att ge oss ut på de mentalt prövande sista tysta 3 km till vändpunkten.

När jag såg Göran på sista varvet någon kilometer innan mål tjoandes och skrattandes kände jag en oerhörd ödmjukhet inför den osannolika tur vi båda hade för 7 veckor sedan när vi i nära 50 knyck drog in i en bil som korsade vår körbana. Att se honom där var så enormt rörande och jag är så tacksam för att jag vet att vi snart kommer kunna träna ihop igen!
Sista milen gick såklart på vilja. Benen värker, jag har ingen riktig koll på tiden och jag vet att jag blivit omsprungen av ett antal med både gröna och rosa band på armen men jag trummar på när jag kan se siffrorna på klockan i målportalen visar de 9:18:45 tror jag och min tanke är att jag hinner innan de slår om till 9:20 men det är lite för långt fram och jag passerar mattan på 9:20:51 - en tid som är 9 minuter bättre än tidigare bästa och ger mig en 11:e plats i klassen och totalt 90 placering i tävlingen. Jag tillåter mig såklart att vara fantastiskt nöjd utan att kunna släppa tanken på vad jag skall göra när jag sätter mig vid ritbordet för att skissa på framtiden. 2 platser och 7 minuter från Kona var OK i år - det var inte mitt egentliga mål. Men nu känns det som att jag har vittring - bara jag lär mig springa....

Tack Jenny för att du är med på resan och för att du ibland styr upp mig när det behövs. Tack Leah och Axel och för att ni hejjar på mig när jag är som tröttast. Tack alla goa träningskompisar i Göteborg, Halmstad och på andra ställen som inspirerar. Ann - tack för dina sköna ord på vägen och tack Lotta för din uppmuntran! Tack Göran, Johan och Paul på Cykelmagneten för grym support i samband med kraschen och tack Johan på Trek Bikes för att du hjälpte till att driva på... Tack, Henke på Triathleten.se. Erik på Bliz - tack - vet fortfarande inte om du släppte sprintsilvret med flit för att hålla mitt mod uppe...

Jag hade nöjet att moderera en frågestund i samband med
pastapartyt på torsdagen.

Ett sista tack till min fantastiska ISM-sadel - om ISM och vår fantastiska framfart i cykel- och triathlonsverige skriver jag mer om senare! Men jag vet - jag vet att bland de 1325 som startade IM Kalmar var det några som hade en bekvämare resa än andra och jag vet att det finns de som idag två dagar efter race funderar på när full funktionalitet återkommer... Bland de förstnämnda är sannolikheten stor att du hittar en ISM-sadel på cykeln.

Nu är det Tjörn nästa och sen rast och vila...

Fotograf: Jenny Rosencrantz