Race report som avviker

Elis Weslien i ledarposition

Som vanligt "just denna dag" ringer klockan 03:40. En stor skillnad i år är att jag somnade 00:30 på grund av sen ankomst till Kalmar. Normalt sker insomning vid ca 22:00.

Det är ju dumt att bryta ett framgångsrecept och jag var till och med före Wolffram vid Kattrumpan för att väcka kroppen i Kalmarsund. I år var himlen överskyad så det var fortfarande nattmörkt när vi bytte om i sällskap med en riktigt nyfiken måsunge och fladdrande flaggor och banderoller med den välkända loggan på. Mörkret skapar onekligen en viss tvekan kring huruvida morgonsimmet är 100% sunt eller ej - dessutom skulle jag ju inte köra tävlingen. Nog för att Wolffram klarar sig fint i Kalmarsund men jag tycker nog att det är ädelt att ställa upp som sällskap- shit has happend before...
Lungt och fint vatten ut till första bojen men direkt efter 90-gradaren tänkte jag att "här blir det många kallsupar" idag. Jag tillskriver mig själv hyfsad simkapacitet och på vägen ut till andra rundningsbojen drog jag säkert 5-6 rejäla kallsupar. Som van simmare med Tylön utanför Tylösand så bekommer inte kallsupar mig så farligt - jag vet hur jag skal hantera dem. Mina tankar går till dem som är ovana vid krabb sjö och redan lätt stressade över sammanhnaget, får en spark i huvudet, går upp i ett bröstsimsarmtag för att andas och får en våg rätt i fejjan. Oavsett så var det en ljuvlig simtur och jag var nog faktiskt förs under bron idag - Jodie Swallow får ursäkta.

Först i vattnet

Racekompatibel frukost på hotellet och sen till starten med kameran i högsta hugg. Det var fantastiskt att träffa alla kompisar från ett inte så stressat perspektiv. I vanliga fall är pulsen uppe och egot uppskruvat på dagens tillställning. Nu var det härligt att kunna peppa och inspirera från kanten. Det var fullt av klubbkompisar från Triathlon Väst och det var också fullt av vännerna från träningslägrena på Playitas och mitt eget läger West Coast Triathlon Camp. Det är enormt att se vilka framsteg det går att göra med dedikation, vilja och en gnutta intresse för prylar.

En fd ultralöpare, en nordisk IBM-chef, en europamästare och en garanterad deltagare nästa år på väg mot starten.

Simningen är ju inte direkt den publikvänliga delen av en Ironman. Däremot är starten spektakulär - me Kenta, nationalsång och litervis med vaselin. Tyvärr kom jag för lågt ifrån för att ordentligt höra det maffiga ljudet av knappt 4000 armar som vevar igång.simmar in i hamnen längs kanten. Simbanan i Kalmar är nog ändå en av de bättre ur publiksynpunkt - vi kommer riktigt nära deltagarna i hamnkanalen. Jag och europamästaren tog oss en simtur efter det att snöret dragits - vi han ut till första bojen och tillbaka innan vi begav oss till cyklingen.

Jag är en langare

Cykelhandskar?

Jag är en langare. Jag hade två vätskepundare jag lovat att förse med preparat. Wolffram skulle ha Resorb blandat i nån riktigt illa smakandes sportdryck (jo, jag smakade) och Christoffer skulle ha tre flaskor varav jag skulle stoppa två i flaskstället. Wolffram kom först, väldressad med cykelhandskar och calf guards på sant triathletmanér. En förmildrande omständighet kan vara att han var barfota i cykelskorna. Christoffer kom ett par minuter senare och fick sina flaskor enligt plan. Jag hörde honom säga "Jag är helt slut"...och till svar fick han ett uppiggande slag i korsryggen och ett "KOM IGEN, NU FÖR HELVETE". Jag fick en insikt under dagen - och nu är det allvar... Det är inte till mig man skall komma och be om medlidande hos... Nä, jag ger inget medlidande för jag tror inte det är medlidande som skapar kraft. Jag vill själv inte ha medlidande ens när jag tro att jag behöver det. Jag vill förmedla kraft, d-lar anamma och skapa en fighting spirit. Och jag känner stor respekt för de känslor som spelar under ett lopp. Skulle tro att få gråter så hejdlöst efter ett lopp som jag - ulkar och grinar om vartannat. Ingen kör dock en Ironman på medlidande och självömkan. Så!
Jösses vilka övningar vi beskådade vid stationen. Några tog emot hela måltider, väl förpackade i tupperware-boxar i traditionell systembolgaspåse. En fick en hel messenger-bag som han vant hängde över axeln. Kanske brevbärare i det civila? En deltagare vnde hela special needs-påsen upp och ner utan att få med sig en enda pryl. Jag är övertygad om att han klarade sig fint utan special needs. Sätten att få till sig energi varierade verkligen i det oändliga. Själv vet jag att just i den situationen fungerar jag bättre på enerigeler och sportdryck än pastasallad med tomat och fetaost. Faktum är att jag alltid kör på flytande intag och har bra känsla hela vägen!

En sk. depåhäxa! Dock snygg, trevlig och rolig sådan.

Efter fullbordat värv vid 122 km cykel och en riktigt hes hals var det dags att bege sig till löpningen. Vansinnigt hungrig och inte det minsta sugen på en gel var desperationen stor. Så stor att jag begick helgens misstag. Jag köpte en x-tra stor Gyrostallrik på gatuköket i Pressbyråhuset. My god vilken skit! Icke desto mindre tryckte jag ner den i halsen och fortsatte sedan med tjoande på alla jag känner och en hel del jag inte känner också. Det distraherar en del kan jag säga - att få sitt namn skriket av någon man inte känner igen. Jag brukar alltid få ett par minuters "relief" från jobbiga tankar medan jag funderar på vem i helvete det var som skrek mitt namn och hur personen kunde veta vad jag heter. Först brukar jag komma på att mitt namn står på nummerlappen... och sällan kommer jag på vem som skrek men skönt är det i alla fall.

Mörtel (klar för Kona) och Rimén

Ett fall framåt för Morgan

Flinta tog segern i H40 och en Hawaii-biljett

Eva tog 2:a-platsen i damernas PRO-fält. Nice!

Nicklas tackade WCTC 2014 för sina framgångar.

Kajjan ute på sin första Ironman för helgen. Körde 2:a dagen efter i Köpenhamn.

Just här har jag fått veta att det var riktigt mörkt

Rocksångare

Linslus?

Tight

Inte bara hotelldirektör. Ironman också!

Kvalad Roger! Starkt!

"You are an Ironman" ekade mellan Domkyrkan och rådhuset när deltagare efter deltagare trillar in i mål samtidigt som jag ser flera som snällt får följa pilarna mot varvning på väg ut på sitt andra löpvarv. Då vet vi att det finns många cyklister kvar på banan för vilka det blir en lång kväll full med sport.

Alltså som du förstår hade jag gärna varit på banan, det är ju med viss längtan jag skriver. Nu fick jag ju smaka bajsvattnet i Kalmar hamn och jag hade gärna känt Vitargoklibbet runt styrlindan. Jag hade gärna pressat motvinden på Öland framför mig. Jag hade gärna känt medtävlares andedräkt i nacken. Jag hade gärna gått genom vätskestationerna och jag hade gärna sprungit under målportalen.

Det skall jag göra - många gånger till. Närmst skall jag göra det 2 november på Ironman Florida. Fram tills dess skall jag träna hårt, äta nyttigt och sova mycket. Förutom att jobba 100% på nytt jobb, vara familjefar, make, husägare, barnchaufför, gräsklippare och en massa annat. 

Jag kan varmt rekommendera banhäng på en Ironmantävling - så himla kul!