Krasslig bitterfitta?

Mina erfarenheter av sjukvård har sträckt sig till sommarens öroninflamationer som barn och en blindtarmsoperation samma natt som Leah föddes 2005. Under det senaste året har jag fått uppleva sjukvård på lite närmre håll. Två vitt skilda håll…

Sedan ett drygt år tillbaka har jag diffusa symptom som gör att jag upplever att jag inte kan ta ut full effekt ur min kropp. Jag har haft det så i lite drygt ett år och gjort ett antal undersökningar för att försöka nå klarhet i obehagen. Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och fick genom en privat försäkring tillgång till sjukvården. Efter ett antal standardmässiga undersökningar har jag nu fått veta att någon handläggare på Länsförsäkringar gör bedömningen att inget patologiskt kan utrönas så därför beviljas inte fler undersökningar. Intressant är att de inte heller är beredda att betala för att låta mig ta reda på vilka fler undersökningar som kan vara värdefulla att genomföra för att hjälpa mig… 

I mitt behov av hjälp började jag därför söka efter en idrottsläkare i tron att en sådan skulle kunna ha stött på liknande symptom tidigare och kanske skulle mina tidigare journaler kunna hjälpa till. Jag sprang på ett namn på en person som människor i min närhet på något vis hade en relation till och bokade ett besök. Herregud, läkaren hade ju både dykmedicin, idrottsmedicin, flygmedicin och annat på sitt visitkort.

Jag började berätta min story och när jag kom till själva triathlonsatsningen avbröt han mig, flög ur stolen och stack ett diplom från vansbrosimningen framför näsan samtidigt som han frågade hur fort jag simmat. Jag fick då be honom vara vänlig att lyssna vidare på mig och låta honom förstå att jag inte var där för att jämföra tävlingsresultat.

Det är märkligt att möta en läkare som är ute efter att framhålla sig själv och gamla idrottsresultat före ett intresse av att lyssna på sin patient. Efter stetoskop och de fyra sedvanliga knackningarna i ryggen kom han fram till att det är bättre att han rekvirerar journalerna på gjorda undersökningar och nogsamt går igenom dem och därefter gör en bedömning av om det finns anledning att ses igen. Jag var extremt tydlig i mina frågor till läkaren om vad det fortsatt skulle kosta att träffa honom och stå under behandling av honom. Detta var frågor som läkaren var helt ovillig att svara på utan han sa bara att ”Det skall du inte oroa dig för” och ”Det löser vi på bästa sätt för dig” och ”Fundera inte på det”. Dum som jag var nöjde jag mig med det och förutsatte naturligtvis att ett nästa eventuellt besök skulle ses som en del i det besök jag just gjort. Jag lämnade mottagningen med vetskapen att om det inte fanns något han ansåg sig göra skulle han låta mig veta det också.

Döm om den glädje jag kände när sköterskan meddelade att läkaren gärna träffade mig igen och jag noterade att gärna uttrycktes med kraftfullhet. Nu hade han hittat något som skulle kunna hjälpa mig – eller åtminstone ett alternativt angreppssätt.

Jag meddelade sköterskan som ville ha 300 nya kronor av mig att min uppfattning var att detta besöket skulle räknas i det tidigare och vi kom överens om att jag skulle ta den dialogen med läkaren.

I besöksstolen möts jag av lismande uttryck som säkert var menade som komplimanger varefter han far upp ur stolen och på nytt frågar om jag simmat vansbrosimningen – diplomet stod nära tillhands men jag hinner avvärja anfallet med ett ”nejnejnej, jag har sett ditt diplom”. Det är då han med eftertryck slår näven i bordet och säger att jag måste vila i minst tre månader eftersom jag har ett överträningssyndrom. Sedan säger han storartat att jag säkert inte lyssnar på vad han säger ändå eftersom jag är en tävlingsmänniska. Ridå!!

Närigare person till läkare hoppas jag att jag aldrig kommer stöta på. Det blev en extremt tråkig dialog där jag kände mig nödgad att vara extremt tydlig med hur mycket jag ouppskattade hans oförmåga att kommunicera kring ekonomiska konsekvenser i samband med besök hos honom. Min ambition var naturligtvis aldrig någon annan än att göra rätt för mig – men nog fan har jag rätt att få ett svar från honom vad hans läkande händer skulle komma att kosta mig.  Självklart betalade jag när jag gick även om läkaren likt en hund med svansen mellan benen klart insett att hans oklädsamma närighet alltför väl skinit igenom och lämnat en patient med riktigt taskig smak i munnen. Hoppas att den insikten kommer hans andra patienter tillgodo!

Min andra aktuella kontakt med sjukvården kom idag – min vän från den tragiska olycka förra veckan ringde vilket talar om för mig att massor av personer på Sahlgrenska har gjort sitt yttersta för att få honom tillbaka upp på banan mot ett tillfrisknande.

Det känns som att det inom samma yrkeskår kan vara ljusår mellan hur man tänker…