I can. I Will.

Söndag morgon och jag sitter i ishallen och blir enormt imponerad över den uppvisning jag ser på isen. Åkarna på isen är mellan åtta och tolv år och lägger enormt mycket tid på sin träning och deras föräldrar lägger enormt mycket pengar på utrustning. Det krävs ett hängivet engagemang från både åkarna och från omgivningen. 

Det är en vanlig tidig söndagsmorgonträning och det snurras, hoppas, vrids och vänds i fantastiska krumbuktiska och akrobatiska övningar. Jag har inte en chans att hänga med ens med ögat för att förstå vad de egentligen gör.

Jag ser också en massa kasande på isen, avbrutna piruetter, vurpor och fall. Jag ser modstulenhet, smärta och behov av tröst och någon som bara kan ta emot.

Tänk om alla dessa avbrutna piruetter, vurpor och fall inte hade inträffat. Tänk om barnen inte upplevt modstulenhet, smärta och behov av tröst och någon som bara kan ta emot. 

Hade de då upplevt glädjen av att till slut nå framgång, av att ta sätta piruetten med sex snurrar, att ta det tredje märket, att få lov att lägga bort hjälm och köra med annat huvudskydd?

Ok - det låter lite tungt men jag vill komma till att jag tror att det är viktigt för oss att få uppleva värdet av att få kämpa för att nå ditt vi vill. Det blir tydligt för mig att motstånd och "nej" i tillvaron väldigt bara är nödvändigheter för att komma vidare, tagga om, göra annorlunda och göra nytt. "Nej" är helt enkelt nödvändiga för att "ja" skall hända.

Jag funderar över vilka avbrutna piruetter, vurpor och fall jag upplever och går igenom i livet i stort och i triathlonsatsningen specifikt och som faktiskt bara är ett steg närmre nästa framgång. Vilka "nej" leder mig framåt mot alla mina "ja"? Jag tror det är bra att identifiera vilka hinder jag står inför/ställs inför för att på ett konstruktivt sätt kunna se att de faktiskt bara är verktyg på vägen mot nästa "ja". Ett av mina mest aktuella "nej" i triathlonsammanhang är det faktum att jag väljer bort IM Florida 2015 där jag har en startplats. De "ja" som kommer tack vare det beslutet är bland annat att jag åker med Axel och Leah till London, att jag kan färdigställa min fantastiska lägenhet, att jag får välbehövlig vila och att jag kan varva upp säsongen 2015 tidigare för att vara starkast till VM i Motala 2015. Dessutom sparar jag pengar för att kunna åka till rätt kvaltävling 2016. Fantastiskt!

Just nu är jag inne i millenniets värsta offseason ever. Efter säsongsavslutningen med en 13e plats på IM Kronborg 70.3 där vinnaren i min klass levererade respektabla 4h 02 min och bästa tiden overall stängde jag ner det mesta av vad träning innebär. Jag har marginellt stannat i simträningen, jag har sprunget något ostrukturerat löppass och jag har helt varit borta från cykeln. Jag ligger absolut längst ner i min Funbeatlista - vilket nog är det absolut värsta i sammanhanget, Skål tamejfan. 

Nu längtar jag svårt tillbaka till träningsarenan. Jag längtar till känslan av krävande hårdhet och total utmattning i kroppen. Jag längtar efter att känna att kroppen förändras åt rätt håll igen. Jag längtar efter att få skruva effektratten på Monarken i högervarv och känna svirandet i låren. Monarken står strategisk placerad över golvbrunnen i källarförrådet, nära dörren och ljusknappen. Lyset i förrådet är tidsstyrt på optimala 5 minuter så där har jag gratis tidtagning på mina intervaller över tröskel...

Jag längtar till att bli  pushad av Wolff i bassängen och jag håller på att övertyga mig om att jag längtar tillbaka till löparskorna. Tack ted för pushen idag - vi bokar söndageftermiddagar på Åby! Jag längtar tillbaka till den ultimata utmaningen att få tillvaron med jobb, relationer och träning att gå ihop på ett inspirerande sätt.

I november rampar jag upp min träning igen för att nå min beskrivna längtan. Jag hittar tillbaka till nödvändig regelbundenhet i min träning och jag ger mig själv njutningen av en tröttkörd kropp tydligt på väg mot nästa "ja". Jag hanterar alla "nej" som kommer upp och jag förstår att de bara är nödvändiga verktyg för att nå nästa "ja".

Jag förstår att "nej" finns till för att jag skall kunna skapa mina "ja"!

/Lars