Den ultimata utmaningen

Föräldramöte...igen...suck... Den inledningan kan man ju lätt tro kommer från en oengagerad, ointresserad förälder.. Föräldramöte känns som en duktigt förlegad institution i skolvärlden. Ungefär som motboken... som ju iofs är avskaffad... Kanske hade föräldramöten en plats att fylla då barnen i större utsträckning själva tog sig till skolan - då föräldrarnas kontakt med pedagoger och lärare sträckte sig till just föräldramötena. Idag både lämnas och hämtas barnen av sina föräldrar och det sker frekventa möten mellan föräldrar och pedagoger på åtminstone veckovis basis när det görs nödvändiga avstämningar. Kommunikationsmönstren och kommunikationsströmmarna är helt enkelt annorlunda. Dagens pedagogik ställer krav på att vi föräldrar är mer närvarande i barnens undervisning genom att vi skall godkänna, signera och underteckna barnens framsteg i skoldagböcker, utvecklingsplaner och skolhälsovårdsjournaler. Ibland känns det som att kraven från skolan ställs för att de skall friskriva sig f

Konstaterar under påverkan av årets maffigaste förkylning att september är en riktigt utmanande månad ur en triathlets perspektiv! Det är en månad då "post race blues" lätt infinner sig... Det är en månad då man lika gärna kan slicka rent sonens kompisars bestick för förkylning och influensa kommer ändå lika säkert som leveransen från wiggle... Det är en månad då "gluttony" gärna tar sig nya uttryck... Det är en månad som bör innebära riktigt tung träning om du har ett inspirerande race 8/10 på en lavaö i Stilla Havet framför dig... Det är en månad som bör innehålla lika tung träning även om du har inspirerande tävlingar på andra ställen än just en lavaö i Stilla Havet... Det är en månad som om du skall tävla utomlands under hösten ofta innebär massiv mängd av träning helt ensam... MEN...det är också en månad då säsongplaneringen för 2012 inspirerar till fantastiska målbilder... träningsplaneringen kräver kreativitet och här vill jag särskilt pitcha lite på Christer

Simningen är den mest tekniska grenen av våra tre och kanske också den minst förstådda bland både atleter och tränare. Jag tror att en av de viktigaste aspekterna är att förstå att det är stor skillnad mellan bassängsimning och Open Water. Dels har du den tydligt ökade fysiska belastningen genom vågor, ström, temperatur och våtdräkt. Sedan har du andra parametrar som kan belasta din leveransförmåga; 800 andra personer som vill fram i vattnet före dig, mörkt vatten, dålig sikt och navigering för att nämna några. Jag träffar många som bedömer sig som hyfsade simmare i bassäng men som i öppet vatten får fullkomlig panik av den klaustrofobiska känslan som en triathlonstart kan innebära. Många är de topptriathleter som vittnar om samma känsla men som har tränat sig till att hantera de reaktioner som kroppen och huvudet uppvisar när det är mörkt, kallt och alltför många vispande armar och ben runtomkring. Jag läste en artikel om Open Water som givit mig ett par reflektioner som jag vill dela

Alltså ursäkta ett banalt inlägg men min kompis som detta egentligen handlar om kände sig grymt orättvist behandlad... Låt oss leka med tanken att du har förmånen att kunna ratta en splitterny Ferrari av någon modell. Om det ligger för lång ifrån dina vildaste fantasi kan du prova att låtsas att du just klivit in i din nya BMW 535 Touring. Om inte heller det ger dig någon form av känsla till närvare kan du prova att leka med tanken att du just hämtat ut en ny Volvo V50 som tjänstebil och om inte det funkar kan du ju i alla fall kanske se bilden av dig själv när du lånar svärfars gamla Mercedes från -59 i " mint condition "som rullat 7000 mil. Om inte heller det funkar så är det ingen idé... Men någonstans i ovanstående börjar förståelse för de viktiga signaler som vi människor skickar till varandra. Vi har alla hört siffror på hur mycket av kommunikationen oss emellan som bestar av de ord vi säger, hur vi säger dem, vad vi inte säger, hur vi gestikulerar och hur vi ser